Lina Gustafsson, inläst av författaren själv
4 h 36 min. Natur & Kultur 2020 (2020)
När jag läser ett gammalt inlägg jag skrev, ”Om Matignorans”, 2010-02-05, hittar jag den latenta vegetarianen som skulle kliva fram i ljuset bara några månader senare. Det är intressant för i berättelsen om mitt kostval har brottet mellan kött och växtbaserat alltid känts abrupt. Fläskkarré ena dagen, bönor nästa. I min artikel ”Om ätande djur och att äta djur”, 2011-09-11, skriver jag att ”[n]är jag slutade äta kött för snart ett och ett halvt år sedan hade jag ofta tänkt tanken”. Oavsett firar jag i år tio år som vegetarian, ett val som jag varken gastronomiskt eller moraliskt ångrat, ännu mindre så sedan nya coronaviruset bröt ut, med stor sannolikt sprunget ur en matmarknad med vilda djur.
Jonathan Safran Foer skriver i Eating Animals (2009) att medkänsla är en muskel som behöver tränas. Det gäller i förhållande till andra människor och det gäller i förhållande till djur. I det avseendet tänker jag att veterinären Lina Gustafssons (f. 1982) Rapport från ett slakteri kan fungera som ett bra prov.
Gustafsson får jobb som veterinär på ett slakteri. Hon är där för att se så att djuren är friska och mår bra så länge de överhuvudtaget mår och när de inte mår längre ska hon försöka att göra en medicinsk bedömning av kropparna. In kliver hon således i en maskinell värld, ett löpande band av våld, från transport till slakt. Arbetsmiljön är dålig och djurhållningen är dålig trots att somliga bedyrar att det blivit mycket bättre. Tidsscheman ska hållas oavsett om djuren vill röra sig framåt eller ej och då kan man inte vara så noga med hur de behandlas.
Dag för dag redogör Gustafsson för sitt arbete. Hon förfäras, tjatar, förfäras, anmäler, förfäras, avtrubbas. Dag efter dag, djur efter djur, allt flyter ihop till en oklar massa, ett skinkspad eller en picnicbog av saker som bara känns fel. Inte ens med djurätning som måttstock är något bra. Det dyra, välbehandlade köttet, är absolut dyrt men inte särskilt välbehandlat. Alla skyller på alla och fabriksledningen skyller på ekonomin.
När konstnären Erik Lindegren visade bilder från ett slakteri i sin utställning Walls of Glass 2009 väckte den ramaskri. Inte för att den inte visade något som var osant utan för att han inte skylde det. På samma sätt visade filmer från en rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet hur grisar koldioxidgasades under stora plågor gasades till bedövning innan den slutgiltiga slaktningen. Gustafssons bok ger ytterligare ett vittnesmål från samma orimliga värld. Ganska kortfattat, i alla avseenden rakt på sak, berättar hon utan att, vad det verkar, överdriva eller dramatisera ytterligare.
Rapport från ett slakteri är en viktig bok, en debattbok som borde skapa stora svallvågor men som kanske bara kommer att läsas av de redan övertygade. Men varför inte? Vi får åtminstone ett rejält fyspass för medkänslan.