Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
8 h 19 min. Polaris 2020 (2020)
Trilogin om Jana Kippo ska avslutas. Efter fina Jag for ner till bror (2018) och klart sämre Vi for upp med mor har Karin Smirnoff (f. 1964) en del att bita i för att hitta tillbaka till första delens krypande svårmod. Och ja, nog tycker jag att hon lyckas hyfsat.
Död kantar Jana Kippos liv men hon får ändå inte riktig rätsida på om bror hängandes utför stupet faller för att hon tappar taget, för att han tappar taget eller om någon av dem släpper greppet om den andra. Faller gör han och dör gör han och anspråk på hans aska gör änkan i sekten i Kukkojärvi, likväl som Jana och brors flickvän i Smalånger. Någon större vikt läggs nu lyckligtvis inte på det, så Jana tar sina lergubbar till Stockholm för att ställa ut dem på galleri. Där träffar hon Nikki och i sinomtid även hennes stenhuggande och aggressiva pappa med vilken hon finner ett band i konsten.
Sen for jag hem är en bok om avslut. Inte i någon ”lyckliga i alla våra dagar”-bemärkelse, snarare ett ”jo, det ska nog gå”. Den tvillingbror Jana delat allt med hemsöker fortfarande hennes tankar, liksom många av de andra som fallit ifrån på vägen. Jana lyckas på samma gång vara en urkraft och oduglig i det mesta av genomsnittlig social interaktion. Det ställer till det och det gör det svårt att ta hennes parti, men i litterär bemärkelse skapar det ett driv och en tämligen mänsklig relation till denna felbara gestalt som tar ganska djupt i mig.
Jakten på avslut gör också att Sen for jag hem skiljer sig markant från Vi for upp med mor. Om den senare aldrig riktigt kommer nära läsaren, kanske för att den glappar i sin inre trovärdighet och stundtals blir en helt annan roman, mer X-files än Jag for ner till bror, är Sen for jag hem stundtals krypande på ett väldigt närgånget vis. Någonstans på vägen där blir figuren Jana Kippo både hel och avslutad, vilket i sammanhanget tycks exakt rätt.
Med facit i hand: 1. Att läsa och att lyssna på trilogin tycks vara helt olika saker. Smirnoff har en särpräglad stil med gemener och dialektuttryck som gör läsningen till en egen upplevelse. Själv tycker jag Lo Kauppi (f. 1970) passar utmärkt som uppläsare, men jag vet att meningarna skiljer sig åt i den frågan. 2. Jag tycker gott att man kan hoppa över Vi for upp med mor rakt av. Inget av intresse händer som man egentligen behöver känna till för att läsa sista delen. 3. Däremot tycker jag verkligen att man kan läsa första och sista delen, för det är möjligt att Smirnoff inte bara skapat en kioskvältare utan även en trilogi som kommer stå sig stark en lång tid framöver sett till Sveriges litteraturhistoria.