Sjón, i översättning av Anna Gunnarsdotter Grönberg
128 s. Alfabeta 2005 (2003)
Det var inte Skugga-Baldur jag tänkte läsa, men i väntan på Rågblont hår, grå ögon (2019) fick det bli så. Isländska Sjón (f. 1962) skriver föredömligt korta böcker. Sjón, som egentligen heter Sigurjón Birgir Sigurðsson (men hur coolt är det inte med ett artistnamn?), har tidigare samarbetat med Björk och vann tillsammans med Lars von Trier och Björk både Oscar och Golden Globe för låten ”I’ve Seen It All” från Dancer in the Dark (2000). För Skugga-Baldur vann han å sin sida Nordiska rådets litteraturpris. Han har länge skvalpat i utkanten av mitt isländska intresse men först nu hamnat i fokus.
Baldur-Skugga utspelar sig runt Reykjavik i slutet av 1800-talet. Ena berättelsen, prästen Baldur Skuggason som jagar blåräv, tyst och med en sådan inlevelse att han snart tror att han kan läsa dess tankar. Andra, Friðrik B. Friðjónsson som tagit hand om Abba, en flicka med Downs syndrom som under mystiska omständigheter kommit med båt till Island. Deras vägar möts när flickan dör och ska begravas.
Sjón lyckas blanda både naturlyrik och stram folksaga och jag kommer att tänka på Neil Gaiman i sitt mest sagoberättande humör. Det är rått och det är kallt och det är vackert och det är kört. Med små rörelser tecknas porträtten som aldrig tillåts vara bredvid varandra. Berättelsen rymmer det sköna, men också kärlek, makt och hämnd. Långt ifrån att vara feelgood, men på något vis lämnar Sjón mig ändå med viss uppsluppenhet. Jag hinner tänka: är det något fel på mig? Men nej, jag tror det är ambivalsensen och kontrasterna som tillåter komplexa känslor.
Sjón är en angenäm bekantskap, inte utan att det skaver, men en god berättare med saker att berätta. Med tanke på böckernas ringa längd är det inte utan att man kan stoppa in en Sjón här och där i boktraven framöver.