Gunnar D Hansson
201 s. Albert Bonniers förlag 2017 (2017)
När inlandsisen drog sig tillbaka för ungefär 8 000 år sedan höjdes havsytan drastiskt. Då bildades något som kallas Tapeshavet. Det går inte att googla sig till, man får helt enkelt lita på poeten Gunnar D Hansson (f. 1945) som skrivit diktsamlingen med samma namn. Detta temporära hav har påverkat både ekologi och geologi kring västkusten och det är i den myllan som Hansson hämtar sina motiv.
Carl Michael Bellmans flykt till Norge, ansenliga och oansenliga björnbär, den ungefär 10 000 år gamla Österödskvinnan och en promenad med författaren Anne Carson. Hade jag inte vetat vad det var jag hade i händerna hade jag haft svårt att lägga pusselbitarna, men i Hanssons essäistiska prosalyrik fogas de samman på ett naturligt och böljande sätt. Motiven och tematiken ligger ständigt nära, men inte uppenbart nära författaren själv.
Snarare är det platserna utmed västkusten som är nära. Klippskrevorna fylls inte bara med björnbär, även med kulturhistoria och biologi. Gårdarna som ännu står fylls med personer, livs levande trots att många av dem är ganska döda, kända och okända. Platsen i Hanssons diktning blir på samma gång beständig och övergående. Det är ekopoesi skrivet av en, med hans egna ord, arkopoet. Det är en utgrävning och en historieskrivning, långsam och småskalig, klädd i lyrisk form.
Tapeshavet är svår att kategorisera när texterna växlar mellan dagboksanteckningar och fyrradingar (som får ge plats åt brev och utdrag när formen inte passar orden). På många sätt passar boken mig som handen i handsken, graviterar kring ämnen jag är intresserad av, kilar in sådant jag inte visste att jag var intresserad av och stöper det i en form som är undflyende. Jag hoppas fler tar sig tid att försjunka i Hanssons hav.