Valeria Luiselli, i översättning av Niclas Nilsson
441 s. Rámus förlag 2020 (2019)
Alla dessa barn som försvinner, försunnit, i synnerhet på gränsen mellan USA och Mexiko. Hur ska man förstå den tragedi som är amerikanska hanteringen av flyktingarna och historiskt skett för ursprungsbefolkningar på Nordamerikanska kontinenten? Valeria Luiselli (f. 1983) försöker i De förlorade barnen att ge ett svar på frågan.
Parallellt och omedelbart sammanflätat löper berättelsen om en familj. En mamma med en dotter från ett tidigare förhållande. En pappa med en son från ett tidigare förhållande. Mamman är båda barnens mamma, pappan är båda barnens pappa, men resan genom USA är den sista de gör tillsammans. De vet inte om det än, men de känner det ändå på något plan. Föräldrarna jobbar med ljud, spelar in dem, miljöljud, berättelser. Den ena är dokumentarie, den andra är dokumentarist. På vägen lyssnar de på Flugornas herre och läser ur boken De förlorade barnen, en rad elegier om flyktingbarn som med hjälp av smugglare ska ta sig över gränsen och genom öknen.
Luiselli arbetar mycket med både intertextualitet och berättarnivåer, men huvudsakligen som ett verktyg för historien hon berättar och mindre som ett stilgrepp för sakens skull. För läsaren gör skillnaden kanske inte så mycket. Av de två berättarna upplever jag själv mammans berättelse som klart rikare än den hos sonen, även om den senare kanske borde beröra mig mer. Kanske ligger desperationen och maktlösheten i hennes perspektiv närmare mig själv. Raseriet över sakernas tillstånd är den dominerande känslan, inte barnets aningslösa medvetenhet.
Oavsett vilket är De förlorade barnen i synnerhet och Luisellis författarskap högintressant och säreget på ett sätt jag uppskattar. Det är berättarkonst på hög nivå och det skulle förvåna mig storartat om detta är det sista jag läser av henne. De tyngdlösa (2011) tyckte jag kanske snäppet bättre om, men tillsammans blir böckerna början på en fin väv som lovar gott både gällande originalitet och utförande.