Hwang Sun-mi, i översättning av Ninni Holmqvist & Chi-Young Kim, inläst av Stina Ekblad
3 h 22 min. Bokförlaget Forum 2019 (2000)
Fabler har en lång tradition inom historieberättandet. Förmänskligade djur vars förehavanden ska belysa det större sammanhanget har fungerat både underhållande och sedelärande i tusentals år även om genren inte är lika stark inom litteraturen för vuxna längre. Därför kanske fabelfantaster gladdes när koreanska Hwang Sun-mis (f. 1963) Hönan som drömde om att flyga tog världen med storm. Den är, i alla avseenden, en fabel av klassiskt snitt och handlar till ytan om exakt det den heter:
Hönan Knopp bor på en gård. Hennes uppgift är att lägga ägg efter ägg som sedan ska säljas någon annanstans. Hon utför sitt uppdrag trots att det ter sig alltmer meningslöst. Kan hon fly? Nja, när hon inte längre har några ägg att lägga gallras hon ut, döms till döden, men lyckas fly med hjälp av en gräsand. När hon nu inte har någon roll kanske hon kan uppfylla sina drömmar.
Hönan som drömde om att flyga kokar ner många av av aspekterna i det koreanska samhället till sin minsta gemensamma nämnare. Hwang har själv medgett att berättelsen inspirerats av hennes pappas lantbrukarliv och det är inte svårt att se. När traditioner och förväntningar blir tvångströjor finns ingen plats att välja yrke, älska vem man vill och följa sina drömmar. För hönan Knopp och för läsaren blir det smärtsamt tydligt. Fabeln fyller sin funktion, med mindre udd än Animal farm (1945), men ändå viss angelägenhet.
Däremot saknar Hönan som drömde om att flyga i denna form riktig skärpa. Det känns inte särskilt stringent och sin ringa längd till trots flaxar den runt en hel del. Hur behagligt det än är att lyssna till Stina Ekblads stämma i ljudboksversionen tycks det som att det saknas ganska mycket i fråga om finess och fokus. Hur mycket jag än vill tycka om Hönan som drömde om att flyga inser jag för varje minut att det inte är en bok riktigt för mig. Jag tillhör nog inte fabelfantasterna, helt enkelt.