Sjón, i översättning av Ylva Hellerud
155 s. Alfabeta 2007 (2005)
När man betar av ganska många böcker, skrivna över lång tid, är det inte orimligt att man ibland stöter på verk i ett författarskap som inte talar riktigt på samma sätt till en. Så är det med isländske Sjóns (f. 1962) Fisk och kultur. Varför jag läste den framför andra, kanske mer intressanta, var tanken att den skulle vara givande att läsa tillsammans med författarens senaste bok, Rågblont hår, grå ögon (2019). Trots att huvudpersonen Valdimar Haraldsson ”länge intresserat sig för fiskkonsumtionens betydelse för den nordiska rasens förträfflighet”, var kopplingen till nynazism ganska svaga.
Hur som helst, Valdimar bjuds in att segla med fartyget Elizabet Jung-Olsen som på sin väg mot Svarta havet stannar till i en norsk fjord över påskhelgen. Ombord berättar andre styrman Kainevs om sin tidigare resa med skeppet Argo tillsammans med Jason med hjälp av en flisa från båtens för. Valdimar, upptagen av sin egen viktighet i egenskap av redaktör för tidskriften Fisk og Kultur, försöker då och då få en syl i vädret, annars nyttja sin hedersplats till fullo.
Det finns mycket som gör att jag inte fastnar lika hårt för Fisk och kultur som för annat av Sjón. Förväntningar är kanske en del. Både Rågblont hår, grå ögon och Skugga-Baldur (2003) var täta, innehållsfyllda och förhållandevis rakt på sak. Fisk och kultur får jag inte samma grepp om. Huvudpersonens befängda teorier verkar inte påverka honom mer än att han har åsikter om fiskrätterna som serveras, annars är han en ganska slätstruken person som varken gör till eller från i berättelsen. Inget fångar riktigt tag i mig. Jag blir inte glad, inte arg, inte förtrollad, inte känslomässigt engagerad överhuvudtaget, stick i stäv (för att använda ett för tematiken passande uttryck) med annat jag läst av författaren.
Det dröjde faktiskt till hans korta efterord innan jag förstod poängen. Å ena sidan är det kanske lite sent, å andra sidan: bättre sent än aldrig. Sjón skriver om en Heinrich Heine-essä, ”Gudar i exil”, där tesen att i och med de monoteistiska religionernas framfart behövde den gamla tidens gudar gömma sig bland människorna. Med den utgångspunkten hade Fisk och kultur gått att läsa med andra ögon och förväntningar, och kopplingen till Neil Gaiman jag gjorde i min text om Skugga-Baldur blir ännu tydligare. Här är det mer Sandman och American Gods än direkta sagor och det är klart mer kittlande. Det är en svaghet i romanen (eller hos mig) att jag inte förstod det under tiden jag läste.
Nå, avskräckt från Sjón, det är jag verkligen inte.
Foto: Hreinn Gudlaugsson (CC BY-SA 4.0) med viss redigering av undertecknad.