Celeste Ng, i översättning av Anna Strandberg, inläst av Gunilla Leining
8 h 50 min. Albert Bonniers förlag 2020 (2014)
Familjehemligheten. Det är något kittlande med den, det onämnbara ständigt närvarande, ett tomrum omöjligt att missa, omöjligt att greppa. De gör sig bra som romaner, spänningslitteratur i synnerhet. Attraheras vi av dem för att alla familjer har en hemlighet eller är det för att vardagen inte rymmer så många hemligheter egentligen? Med debutromanen Säg inget om Lydia skriver amerikanska författaren Celeste Ng (f. 1980) in sig i genren.
Familjen i fråga är den kinesisk-amerikanska familjen Lee. Pappa James, mamma Marilyn, syskonen Nathan, Lydia och Hannah. Året är 1977, att inte vara vit ses med misstänksamhet och Lydia hittas död i sjön i närheten av familjens hus. Allt detta behöver bearbetas och det är vad romanen handlar om. Traditioner och anseende, generationer som kanske aldrig riktigt lyckas finna gemensam grund. Slutet av 1970-talet är en brytningstid på många sätt, en rad parallella och olika långt gångna frigörelser som alla kokas ner i detta drama.
Säg inget om Lydia gör sig bra på det viset och det går att dra paralleller till många romaner med samma upplägg. Hemligheten med stort H, hemligheten som kanske aldrig når ljuset för figurerna inuti berättelserna, men som portioneras ut för läsaren. Den svenska norrlandstrenden med Testamente (2019) och Bakvatten (2020) eller för den delen den något överhyllade Där kräftorna sjunger (2018). Säg inget om Lydia står sig väl åtminstone mot de två senare och även om jag inte känner mig bländad så sugs jag ändå in i deras öde och kanske hade jag önskat att Ng rotat mer i komplexiteten som ändå finns hos figurerna, för vad som hänt Lydia är egentligen inte så viktigt.
Vet man med sig att man dras till familjedraman av detta slag kommer man inte bli besviken på Säg inget om Lydia. Man kommer heller aldrig vara utan böcker att läsa.