Matt Haig, i översättning av Karin Andrae, inläst av Nina Zanjani
8 h 43 min. Bokförlaget Polaris 2020 (2020)
Matt Haig (f. 1975) är en författare med frågor. Vad händer om det finns odödliga ibland oss? (Historieläraren (2017)) Hur skulle en utomjording se på oss människor? (The Humans (2013)) Är det i själva verket planeten som håller på att få ett nervöst sammanbrott? (Notes on a Nervous Planet (2018)) Och oftast tycks hans frågor mycket mer intressanta än hans svar. I hans senaste roman, Midnattsbiblioteket, frågar han sig vad som skulle hända ifall man fick möjlighet att leva alla de liv som ens livsval gjorde omöjliga.
Nora Seed är 35 år, en gång ett underbarn (läshuvud, mattesnille, simtalang, musikalisk begåvning, etc.) med hela världen framför sig, men nu har hon ingen kontakt med sin bror efter att deras band splittrades, hon lyckas inte dyka upp till pianolektionen hon ska hålla och är precis på väg att få sparken från sitt jobb i kassan på instrumentaffären. Kort sagt, hon har inget kvar att leva för, men när hon försöker ta sitt liv hamnar hon i midnattsbiblioteket där Mrs Elm, bibliotekarien hon spelade schack med i skolan, sorterat upp alla hennes möjliga liv. Det är bara att välja en bok och läsa.
Nora väljer liv på liv, ett där hon följer sin ex-pojkväns dröm, ett där hon är framgångsrik musiker, ett där hon är OS-medaljör i simning, ett där hon är polarforskare och ett där hon tar hand om djur. Varje liv bjuder på nya smärtor och besvikelser, inget blir någonsin som hon tänker sig det och det är väl här någonstans Haig närmar sig övertydlighet.
Jag tycker om hans idéer generellt. Det finns något kittlande i att vända perspektiven, skruva till verkligheten. En av fiktionens största styrkor är just denna. Prövandet. Sökandet. De författare som har förmågan att dyka på djupet i sina frågeställningar kan skapa de mest fantastiska berättelserna, öppna dörrar till nya sätt att tänka, men Haig når inte riktigt dit. Han är så angelägen om att läsaren ska förstå poängen, misstror oss nästan, att det inte sällan blir banalt. Ja, jo, vi hade nog kunnat räkna ut att poängen med en roman som Midnattsbiblioteket är att man inte kan gå runt och ångra sig, bara framtiden kan påverkas, även om berättelsen hade varit något mer subtil. Frågan om vilka möjligheter den utan alla Noras privilegier har undviker han fullständigt.
Samtidigt finns det något medryckande i Haigs böcker, högt tempo, enkla premisser, rappt språk. Mer Dan Brown än Umberto Eco, mer David Eddings än J.R.R. Tolkien. Inte storartad litteratur möjligen, men en stunds underhållning och ibland är det inte helt fel. Av det jag läst av Haig har ändå Midnattsbiblioteket varit den jag gillat bäst.