Sara Majka
160 s. Graywolf Press 2016 (2016)
Ska man tro baksidestexten balanserar Sara Majkas novellsamling Cities I’ve Never Lived In balanserar den modigt mellan fantasi och erfarenhet, fakta och fiktion. Det lovar mycket men håller tyvärr ganska tunt när författaren leder oss genom diverse liv i New England.
När jag började läsa var jag osäker på exakt vad det var jag höll i handen. De första berättelserna tvinnar sig samman, som mormorsrutor i filten som är ett liv. Till en början hänger det samman ganska väl, men nya personer, nya röster introduceras och partier av drömlogik eller magi får plötsligt breda ut sig. Delarna är var sig lovande, men blir inte riktigt större än helheten. Jag funderar på om det är baksidestexten jag luras av, att jag letar efter något som inte riktigt finns mellan sidor och historier. Kanske.
Ofta är jag nöjd med att inte riktigt greppa vad jag läser, det är okej, och jag förstår att det jag ser är berättelser om att finna sig själv i perioder av kris och ensamhet. Efter en skilsmässa, efter ett försvinnande, efter flyttar och efter att tiden bara går. Vad innebär det att höra till? Vad innebär det att älska? Majka skrapar mest på ytan, men i exempelvis ”Strangers” glimrar någonting till, en djupare bild av att landa som gestaltas mycket bra.
Överlag är tyvärr Cities I’ve Never Lived In för tunn, erbjuder varken blixtrande nedslag eller en sammanhållen helhet, baksidestext till trots. (Vilket kanske är extra tydligt givet denna oinspirerade recension.)