245 s. Swashbuckler Press 2025 (2025)
2011 fick jag för mig att göra en lista på 100 saker som gjorde mig glad. Det var innan jag träffade min fru, innan barnen föddes och mitt i en av mina första riktigt djupa depressioner. Bland mycket annat skrev jag: Att bli läst. Att hitta klädesplagg som passar perfekt. Bekväm tystnad. Ett renande sommarregn. Genomtänkta låtval. Perfekta ordval. Välbehövliga uppror.
Somligt av det jag skrev då håller jag med om fortfarande, men när jag nu läser listan igen slås jag av hur ospecifik, närapå feg, jag var. “Kärlek”, “talangfullhet” och “vackra bilder” är visserligen trevligt och så, men också så diffust att det knappast säger någonting, än mindre förstå utifrån mitt perspektiv. Och för all del, jag vet ju fortfarande 15 år senare vad som låg bakom vissa av punkterna och som jag aldrig skrev ut.
Men, jag tror i grunden att den typen av observationer, oavsett om det görs offentligt eller för ens egen skull, är viktiga. Särskilt nu, när så mycket av omvärlden präglas av kris. Då gäller det att stanna upp och fundera på vilka glädjeämnen som fortfarande finns, varför det är och förblir värt att kämpa. En som tagit fasta på detta är författaren George Penney som i Tiny Moments of Joy i korta diktliknande texter beskriver intermezzon under ett år från en marknadsplats i Aotearoa Nya Zeeland. Så här kan det låta:
A small human is fervently trying
to convince his dad
that he needs FOUR
sausages in a bun
to survive.
A dying swan act is implemented.
Dad is impervious.
Moments later Small Human declares he doesn’t like
sausages and just wants a bun.
Then he declares that he just wants the tomato sauce.
He is later seen with his face covered in mustard.
På samma sätt, med en distanserad hållning, beskriver Penney sedan barn och djur, småfräcka äldre, personer som går sin egen väg och par vars handlingar och meningsutbyten vittnar om att deras historia inte börjar här, alla — eller åtminstone de flesta — med en känsla av att befinna sig i nuet. Det är just dessa små ögonblick av lycka som hon ringar in så fint med sina betraktelser. Och det är inspirerande, manar läsaren att vända upp blicken, visst, men kanske också att faktiskt vara den lyckan i våra medmänniskors liv.
Samtidigt finns det i boken ett tomrum som är värt att ta i beaktande. Försvinnande få av de händelser som beskrivs i Tiny Moments of Joy är ögonblick av ensamhet, ens i dess mest positiva bemärkelse. Lyckan skapas här tillsammans med andra (och ibland främst för betraktaren). Jag vet att det går att vara lycklig i självvald ensamhet, men för dem som lever i ofrivillig ensamhet, som har svårt att bryta den, kan lyckan te sig i det närmaste oåtkomlig. Men å andra sidan (med risk för att göra saker enklare än vad de är) är det kanske som i Vem ska trösta knyttet? (1960): “Stig in och säg godafton så de ser att du är här!”
Med det sagt, det finns saker värda att ta vara på och i många fall är det varandra. I min lista över saker som gör mig glad stod det “leenden”. Inte heller särskilt konkret, men i morse provade jag att le mot en person jag mötte, inspirerad av Tiny Moments of Joy, och hen log tillbaka. Alltid något!