228 s. Portobello Books 2008 (2008)
Av någon anledning stod I Was Told There’d Be Cake av amerikanska essäisten och redaktören Sloane Crosley (f. 1978) skyltad bland de engelska böckerna på biblioteket. Oss gottegrisar emellan var löftet om tårta (och essäer) tillräckligt för att jag skulle låna hem den utan att ens ha läst baksidan. Så kan det gå ibland, och inte sällan är min näsa för tårta (och essäer) helt rätt kalibrerad.
I 15 texter beskriver hon sitt liv och sin personlighet från risken att någon efter hennes död upptäcker samlingen med ponnyer hon fått från pojkvänner och som hon gömt under diskbänken till risken/chansen att hon lider av hemokromatos som upptäckts tidigt och därmed gör risken för komplikationer mycket mindre. På vägen dit volontärarbetar hon i fjärilsavdelningen på museet och råkar bli maid of honor på en nästan bortglömd gymnasieväns bröllop.
Det är öppenhjärtigt om vad som främst är kvinnliga erfarenheter men som med Crosleys humor blir tillgängligt även för mig som i grund och botten inte har dem själv. Jag är osäker på i vilken mån Crosley konstruerat en persona för sina essäer, men det spelar inte så stor roll. Hennes texter är skrivna med en fantastisk självdistans där hon i samma andetag kan göra ner valfri grupp med moralisk kompass för att i nästa göra ner sig själv i motsats till de andra. Det är lite roast-känsla över somliga texter och det är väldigt kul. Hon har en skarp iakttagelseförmåga och givet att hon i stort beskriver en värld utan smarta telefoner och delvis utan sociala medier blir det också lite som att komma hem.
Så, I Was Told There’d Be Cake hamnade oväntat på min läslista och underhöll mig storligen, både som läsare och i den mån jag själv skriver den typen av texter. Crosley gjorde stort intryck och det är bra odds på att jag kommer fortsätta läsa hennes böcker.