Joonas Sildre, i översättning av Sandra Riomar
222 s. Ejeby förlag 2025
I original på estniska Kahe Heli Vahel (2018)
Den estniske kompositören Arvo Pärt (f. 1935) är förmodligen den kulturutövare som vållar mig mest bekymmer. Hans musik talar till mig och vidgar mitt inre på ett sätt som få andra, men som övertygad ateist skaver det att hans musik har en så uttalad religiös grund. Går det att njuta av ”Spiegel im Spiegel”, ”Für Alina” och ”Kanon Pokajanen” utan att skriva under på den åskådning som upphovspersonen har?
För ett par år sedan läste jag Torsten Kälvemarks (1942—2019) biografi över kompositören, Aldrig förstummas. Kälvemark tecknar ett porträtt över en kompositör som är fast övertygad i sin tro, en rysk-ortodox kristendom som under stora delar av hans liv inte var en självklarhet att få utöva. När jag läste den tänkte jag att det måste finnas en bättre biografi över Pärt, och döm om min förvåning att det kom i form av ett seriealbum av estniske Joonas Sildre (f. 1980).
Sildre börjar från början, med en ung pojke som sjunger i sin ensamhet, upptäcker pianot och radion och sitt relativa gehör. Studierna är inte så viktiga så länge musiken finns är det inte mycket mer som behövs. Hela tiden är han på jakt efter ett språk som kan förmedla musiken han vill skapa med tron som grund. Men det var Sovjetunionen, Chrusjtjov gjorde tron till en statsangelägenhet och slog ned mot kulturell avantgardism, även i de mildaste former. Under många år för Pärt en stillsam kamp för musiken alltmedan regimen gjorde livet knepigt för honom. Till slut förvisas han från Sovjet och återkommer inte till Estland förrän många decennier senare.
Pärts kompositioner och körverk spelas över hela världen och kännetecknas av en musikalisk minimalism där till synes enkla melodier får samspela med långa treklanger, men han söker också inspiration och klanger ur traditionell kyrkomusik och religiösa motiv (oftast med ryska eller kyrkslaviska som språk). Vad som blir väldigt tydligt i Mellan två toner och Aldrig förstummas är att Pärts religion är av ett personligt slag och den relation han har till sin tro och sin gud är en angelägenhet främst för honom själv, oavsett hur den speglas i hans musik eller hur den upplevs av lyssnaren. Det är ett sympatiskt drag som öppnar en dörr åt mig. Pärt är sannolikt en av de mest populära nu levande kompositörerna och hans verk talar till många, vilken religiös grund man än står på.
Och om man ser till andra kompositörer jag finner vila hos är det likadant. Amerikanske Philip Glass (f. 1937) beskriver sig som judisk-taoist-hindu-toltek-buddhist, isländska post-rockbandet Sigur Rós finner sin inspiration i bland annat isländsk folktro. Gemensamt för dem är inte tron ens i den vidaste bemärkelsen utan, skulle jag säga, deras sätt att våga syna utrymmet mellan tonerna och att vidröra marken. Det är som att de tre finner en mänsklig ur-ton utan metafysiska förtecken som är äldre än alla religioner och översätter den till oss andra genom sina perspektiv. Det gör också att man, från åtminstone fyra olika håll, kan finna en mening och hemvist i deras musik.