Elin Cullhed, inläst av Lena Endre
9 h 44 min. Wahlström & Widstrand 2021 (2021)
Jag tror att det finns två sätt att läsa Eufori av Elin Cullhed (f. 1983). Antingen vet du vilka verklighetens Sylvia Plath och Ted Hughes var och ungefär hur deras gemensamma liv såg ut, eller så vet du inte ett dyft om dem och huvudsakligen är där för intrigen och de psykologiska spänningarna i ett förhållande som slets i bitar. Eufori är nämligen en fiktionalisering av Plaths sista år i livet.
Varken jag eller Cullhed verkar ha för avsikt att gräva i skuldfrågan. För egen del vet jag för lite, för Cullhed verkar det inte särskilt intressant. Istället får vi kliva in i Plaths värld i ett författarhem med ett litet barn och ett till på väg. Hon är riden av psykisk ohälsa, har svårt att veta om hon älskar eller hatar, kanske är det samma sak, vad som är uppenbart är att hon har behov och ett av dem är maken Hughes. Han, å andra sidan, anlägger ett kyligt förnuft som kontrast till hennes psykologiska feber. Han är en finfin mansgris, klarar av både att höja och förtrycka sin fru, samtidigt prisa hennes intellekt och helt underkänna det i sällskap av andra. Kombinationen av dessa två människor blir destruktiv.
På ytan blir därmed Eufori en nedslående vanlig berättelse om två personer som inte kan leva med varandra och inte kan leva utan varandra, och utan konstruktiv väg framåt (jämför med exempelvis Maken (1976)). Cullhed lyfter fram det subjektiva och psykologiskt skoningslösa i situationen på ett bra sätt, och samtidigt finns den eviga kampen mellan skrivandet och allt det där andra som hör livet till, i hennes fall familj, med barn och hem.
Djupare in visar sig Cullhed vara fullständigt lojal med Plath och det är kanske det enda sätt en sådan bok kan skrivas på. Att fiktionalisera inte bara ett riktigt liv, någon annans, utan även ta sig an en ikon av den magnituden med den mytologi som finns kring henne är ett stort projekt. Vad innebär detta? Ett intrång? En frihet? Hade det varit samma bok om namnen varit utbytta, platserna skiftade? Nej, dimensionen Plath låter sig inte skuffas undan hur som helst. Och så landar vi i de två typerna av läsning genom vilka man kan ta sig an Eufori.
Romanens psykologiska delar är välgjorda, kantade av vrede, kärlek, sorg, utmattning och en hel palett av andra känslor. Den bidrar ytterligare till mytologin, samtidigt som den sätter såväl biografin som fiktionen i ett större sammanhang, där det tidigare är en omöjlighet, det senare dess nyckel.