Karin Smirnoff, inläst av Ella Schartner
7 h 52 min. Bokförlaget Polaris 2021 (2021)
Då och då kommer det böcker som på riktigt belyser varför sifferbetyg inte riktigt låter sig göras när det gäller litteratur[1. Det finns säkert liknande argumentation för alla konstyttringar. Sifferbetyg är egentligen ett väldigt konstigt mått.], en sådan är Karin Smirnoffs (f. 1964) roman Sockerormen. Redan i Jana Kippo-trilogin visade hon med stor träffsäkerhet upp eländets elände, men här är det nog svenska mästerskapen i misär vi beskådar.
Norra Norrland är bytt mot Södertälje på 1980-talet. Barn som på olika sätt far illa på grund av vuxenvärldens egoism, ignorans eller oförmåga hamnar i greppet på en Frank Leide. Han är musiklärare, han är tennistränare och framförallt är han en person som ser barnen och ger dem en chans. Redan från första början får vi följa Agnes, ett underbarn med en mamma som inte vill ha henne. Hon identifierar att det finns en värld i musiken och en ovärld där allt det andra händer. Tillsammans med de jämnåriga Kristian och Miika, och med god hjälp av Frank, söker de sig närmare denna värld.
Problemet är bara att Frank är pedofil och det han sysslar med är grooming. Han letar upp bortglömda barn, barn som glömts av sjuka, missbrukande eller ointresserade vuxna, och ger dem vad de vill ha, bara de ger honom det han vill ha. Det är ett så beklämmande elände och det finns liksom ingen hejd på det. Det finns ingenstans att vila och hur försigkomna de här barnen än är så är det inte mycket annat olycka som strålar ut ur sidorna. Jag blir oerhört illa berörd, inte för att jag inte förstår att sådant förekommer, inte för att jag inte tycker att man inte kan skriva om det, utan för att jag inte ser någon poäng. För att gå händelserna i förväg, så känns inte ens slutet som något mer än ett okaraktäristiskt ”gudomligt ingripande” som på något sätt ska väga upp allt det andra.
Smirnoff kan skriva och själva den litterära upplevelsen är det inget fel på, men när eländet ska malas ner till litteratur blir det så fullt i kvarnen att den kloggar igen och blir till … vad? Felet må ligga hos mig, men jag förstår inte poängen med Sockerormen. Eländesskildringar finns det gott om och det kanske är så att jag redan innan nått min gräns, alldeles oavsett hur skickligt Smirnoff fångar tidsanda och kamratskap mitt i misären.