W.G. Sebald, i översättning av Ulrika Wallenström
216 s. Bokförlaget Faetheon 2020 (2003)
Tyske W.G. Sebald (1944—2001) tillhör de författare vars inflytande över framförallt den europeiska litteraturen ofta lyfts fram av andra författare, men vars författarskap inte är särskilt vida spritt. Han har en säregen förmåga att blanda fakta och fiktion, essäistiskt och vindlande, och med lugn ta läsaren med i sina tankegångar. I textsamlingen Campo Santo träder han fram i det lilla formatet, och diskuterar förstörelse, sorg och förhållande till historia.
Sebald föddes i en tysk alpby mot slutet av andra världskriget. Hans pappa var kapten i Wehrmacht och spenderade sonens första år som krigsfånge i Frankrike. Sebald själv förlät aldrig pappan, varken medverkan eller slutenheten kring kriget, och när jag läser Campo Santo är det någonstans där man måste ta avstamp. Hur ska en hel befolkning kunna, i någon mån, gå vidare efter att till stora delar begått ett av mänsklighetens värsta brott?
Sebald tar spjärn mot andra tyska författare — Peter Handke, Günter Grass och Peter Weiss för att nämna några — när han diskuterar processen att gå vidare. Ofta tycks det ha varit lättare för den tyska litteraturen och kulturen att tiga, att inte nödvändigtvis glömma, men, för att låna ett uttryck från Fawlty Towers: ”Don’t mention the war.” Trots Sebalds lugna anslag kan man ana en frustration under ytan, att blotta slumpen att han själv råkat födas i Tyskland skavde för honom.
Campo Santo är en mycket lärd bok, en hel del är också utanför mina referensramar då mina kunskaper om tysk efterkrigslitteratur i bästa fall är något svajig. Hans säregna stil, centraleuropeisk så det förslår, kommer väl till sin rätt även i det korta formatet och jag tycker att Campo Santo är väl värd att läsa för den som tvivlar på litteraturen som kraft och motkraft.