Ekim Çağlar
278 s. Fri tanke 2020 (2020)
I morgon drar herrarnas fotbolls-EM igång och redan innan har konflikter blossat upp. Ukraina har, i en av allt att döma utmärkt trollning, siluetten av landet på tröjorna. Hela Ukraina?[1. Detta och följande mening ska läsas med berättarrösten i Asterix i åtanke.] Ja, det finns ett litet område Ryssland annekterat som är med på tröjan, Krim, vilket gjort ockupationsmakten mycket upprörd. Mönstret är diskret, kanske hade få märkt det om inte ryska parlamentariker dragit till storms mot det. Och så blev fotbollen återigen global politik.
Statsvetaren och författaren Ekim Çağlar (f. 1987) följer upp personporträtten i Propagandafotboll med mer djupgående texter i Fotboll i krig och fred. Fotbollen som maktmedel och -demonstration har länge varit en del av politiken, i synnerhet på platser och av ledare där fotbollskulturen är stark och den konkreta politiken är svajig. Hela konceptet med landslagsfotboll är en grogrund för nationalism, både banal sådan och radikal, vilket både skapar utrymme för högerextremism och gör de anti-nationalistiska förvirrade. Kan man heja på Sverige även om man inte är nationalist?
Çağlar dyker också ner i fotbollen som motstånd och fredsmäkling. Ibland har själva existensen av sporten eller en klubb varit ett rött skynke[2. Jag ger mig minst åtta poäng för väl användning av uttrycket ”rött skynke”, tack så mycket.], exempelvis FC Barcelona i Katalonien. Ibland har fotbollen varit en mer eller mindre medveten megafon för att säga något annat, som med Lilian Thurams arbete mot rasism och Didier Drogbas fredsmäklande i Elfenbenskusten.
Çağlar visar att det både går att vara fotbollsintresserad och med både tydlighet och kunnighet fundera på vilka implikationer det innebär. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt att de två är svåra att hålla i sär, nu för tiden, och att Çağlar inte lämnar någon frågande om varför. Fotboll i krig och fred är trots en viss akademisk höjd en riktig blandvändare för mig och jag skulle ljuga om inte Çağlar gav mig åtminstone en smula alibi att fortfarande intressera mig för fotboll. Jag tycker det har varit svårt, i synnerhet under pandemin, att uppbåda intresse för det världsfotbollen blivit. Çağlar hymlar inte med att båda sidorna finns, det bra och det dåliga, men tack vare böcker som Fotboll i krig och fred blir jag påmind om det bra också.