Germano Almeida, i översättning av Irene Anderberg
152 s. Bokförlaget Tranan 1999 (1988)
Jag vet inte exakt hur många länder jag besökt via skönlitteraturen, men jag vet att jag genom Germano Almeida (f. 1945) för första gången kommit till Kap Verde. Hans roman, Herr Napumoceno da Silva Araújos testamente är en lång redogörelse om företagaren herr Napumocenos sista vilja, vilken visar sig skilja sig en del ifrån det förväntade.
Vem skriver ett 387 sidor långt testamente? frågar sig brorsonen Carlos Araújo som sedan ett tid tillbaka styrt farbroderns affärer inför testamentesnotarien, men det är inte enda överraskningen han ska drabbas av. Han förväntade sig hela arvet, men fick en kusin som hållits hemlig under alla dessa år, en kusin som istället fick det mesta efter Herr Napumoceno. Testamentet och andra efterlämnade dokument leder till en snårig härva av berättelser och rykten om vem företagaren egentligen var. Av allmänheten sågs han som renlevande och hyvens (men var hade han egentligen fått sina tillgångar ifrån?), hans testamente gav en annan, möjligen tillrättalagd bild, medan de som kände honom menade att sprickorna i fasaden var stora.
I långa vindlande stycken där inte ens repliker får egna rader låter Almeida personerna komma till tals. Ingen är pålitlig, ingen sitter på alla svar, och det hela blir drömskt på det där latinamerikanska viset som jag är så svag för. På så sätt liknar Herr Napumoceno da Silva Araújos testamente några av Gabriel García Márquez kortromaner, men utan colombianens oompf. Redogörelsernas disparata karaktär är snarast realistiska, kryddad med en svart humor som inte alltid landar så väl. Berättelsen går lite för mycket i cirklar och får ingen riktig avslutning[1. Vilket möjligen beror på att det var tänkt som första delen i en trilogi.], men det är ändå en helt okej bok för den som vill läsa sig runt världen.