Tove Jansson
192 s. Albert Bonniers förlag 1974 (1972)
Det finns något genuint tidlöst i Tove Janssons (1914—2001) berättelser, som om de står helt utanför tiden. Det är kanske därför Sommarboken blivit en sådan sommarklassiker, för även om tiden står stilla kring den vet man med någorlunda säkerhet att det alltid kommer en sommar till.
Vad gör du? frågade den lilla Sophia.
Ingenting, svarade hennes farmor. Det vill säga, tillade hon argt, jag letar efter mina löständer.
Barnet kom ner från verandan och frågade sakligt: Var tappade du dem?
Här, sade hon. Jag stod just där och de föll nånstans mellan pionerna.
De sökte tillsammans.
Låt mig, sade Sophia. Du kan inte stå på benen. Maka på dig. Hon dök in under trädgårdens blommande tak och kröp mellan de gröna stammarna, härnere var det skönt och förbjudet, svart mjuk mark och där låg tänderna, vita och skära, en hel munfull av gamla tänder, jag har dem! skrek barnet och reste sig. Sätt in dem.
Och sedan följer en fråga om döden och farmodern och Sophia som gör det förbjudna när pappan sover. Skärgårdsön som är Sophias och farmoderns värld blir i Sommarboken bara deras. Pappan finns i bakgrunden, liksom några andra bifigurer, som aldrig riktigt kan störa det gummiband som löper mellan barnet och den gamla kvinnan. De tjugotvå kapitlen är fristående berättelser om hur de bryter sig in i ett hus, rider ut en storm, firar midsommar och mycket, mycket annat, med samma jordnära magi som går att återfinna i Mumin-böckerna.
Jansson lyckas skriva ett så fint porträtt av två personer med helt olika utgångspunkter i världen, som ibland är oense, till och med osams, men som ändå är mer eller mindre oskiljaktiga. Varken barnet eller farmodern tvingas vara rationella, har heller aldrig någon sådan motpol utan kan vara naiva och luttrade som satt de på en gungbräda. Skärgården och öarna får liv genom dem.
Det finns säkert dem som har som sommartradition att läsa Sommarboken varje år och när jag nu läst den för första gången tycker jag det verkar väldigt rimligt. Alla ingredienserna finns för att sätta fart på en alldeles lagom ombytlig sommar med doft av varm tall och blåstång som torkat på klipphällen.