Kim Stanley Robinson
563 s. Orbit Books 2020 (2020)
Vissa böcker växer in i hela ens tillvaro. Det är inte nödvändigtvis positivt, men det är och det går inte att undvika. När jag började lästa The Ministry of the Future av amerikanske science fiction-författaren Kim Stanley Robinson (f. 1952) stod kalendern på 2 juli. Snart letade sig temperaturerna upp till över 30 grader i hela landet och utöver skogsbränder slogs värmerekord över hela norra halvklotet, förutom i de områden som totalt översvämmades. Det var omöjligt att sova under de tropiska nätterna och vi behövde flytta ut i uterummet om nätterna för att överhuvudtaget stå ut. Inget 2018 (som jag nyligen skrev om i ”Om maskrosen i gräsmattan sommaren 2018”, 2021-07-30), men en påminnelse.
”It was getting hotter” är romanens första fyra ord och jag var mottaglig även om den utspelar sig några år in i framtiden. En värmebölja slår in över Indien. Ingen innanför pärmarna är redo för extremhettan som Robinson riktigt trycker mot läsaren, och snart dör miljontals människor. Men inte hjälparbetaren Frank May. Åtminstone inte helt.
I Zürich har framtidsministeriet (”The Ministry of the Future”) sedan en tid arbetat på många olika nivåer för att få till den omställning som krävs för en planet beboelig för människor. Det lyfter inte riktigt (känner vi igen det?) men den internationella organisationen kämpar på. Galjonsfigur blir generalsekreteraren Mary Murphy som stretar vidare.
Ganska snart står det klart att The Ministry of the Future inte har någon riktig intrig i gängse mening. Det händer saker, men det är inte alls poängen. Romanen spänner över flera decennier och ger olika perspektiv på förändringarna. Till en början blir det sämre (varmare, blötare, extremare), men efter hand vänder det. Någon, en ekoterroristgruppering möjligen, gör flygtrafik omöjlig (med hjälp av drönare), sänker fartyg och sprider smittor bland köttdjuren. Riskerna blir för stora, företagen ställer om. Framtidsministeriet erbjuder lösningar.
En kör av röster kommer till tals även om det framförallt är Mary Murphy och Frank May berättelsen återkommer till. Jag är övertygad om att boken hade gått att skriva på hälften av sidorna, men samtidigt fyller alla dessa röster en poäng. Klimathoten rör alla, slår ojämnt, men kräver det yttersta av mänskligheten. Samtidigt är det bortom allt rimligt tvivel att Robinsons projekt är utopistiskt, vilket, kanske, är exakt vad som behövs när världens politiska och ekonomiska ledare står och stampar medan konsekvenserna kablas ut i nyhetsmedier dagligen.
Jag tror, eller … jag måste tro att förändring är möjlig, och Robinsons vision i The Ministry for the Future är gedigen, rimlig och hoppfull, även om de mänskliga kostnaderna till en början blir höga, vilket i sig är en realistisk utveckling. Frågan är bara: hur höga?