Jenny Wrangborg
100 s. Ordfront 2013 (2010)
Om Vad ska vi göra med varandra (2014) av poeten Jenny Wrangborg (f. 1984) skrev jag att det var samtidspoesi när den är som bäst. I föregångaren Kallskänken lägger hon grunden till mycket av det som gör uppföljaren till det fantastiska verk det är. Kallskänken, bör väl tilläggas, är oerhört bra, den också.
I denna diktsamling är poesin starkare knuten till arbetslivet, till arbetsförhållanden och den arbetarklass som med Wrangborgs ord: ”[…] lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker / väntar, borrar, vårdar / reparerar och / bär de här städerna”. Solidariteten är urstark, inom skrået, javisst, men också med alla dem som i samma mån som kökspersonalen där berättarrösten tar spjärn lever på marginalen, i marginalen, av de bättre bemedlades liv. Otrygga anställningsformer, SMS-inkallningar, maktmissbruk och ohanterbart dålig arbetsmiljö är tacken.
Wrangborg ger starkt liv åt detta. Åt människovärdesdevalverande arbetsförhållanden:
den tunga tjugolitersgrytan
det kokheta pastavattnet
en hastig titt mot klockan och
tusen väntande arbetsuppgifterdet hala golvet
den trasiga kakelplattan
en bransch utan skyddsombuden liten ekvation
av absolut kokpunkt
ett högt rop över radions Jinglebellshanden i ismaskinen
värktabletter att ta mig genom veckoslutet
och chefens hånskratt
när jag bad att få göra en
tillbudsanmälan
Men kanske desto mer åt förståelsen att detta inte är något man är ensam om. Förutsättningarna har kanske ändrat karaktär, men spänner både över tid, över jord och mellan dem som befinner sig i detta nu, som i ”Löftet” som inleds:
vi gav varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde upp och
ställde krav på varandratillsammans
tillsammansvar vi tio blev vi starka som hundra
var vi hundra blev vi starka som tvåtusenså fungerade solidariteten
det fanns inga formler för den
men när den växte
växte vi
okontrollerbart […]
Wrangborg gör poesi av sprängkraften i ett kollektivavtal, av naturkraften som är att erkänna samhörighet med andra. Det är en mer fokuserad riktning än i Vad ska vi göra med varandra, snarast en laser som bränner på just de ställen där vi nu ser att arbetsrätten så sakteliga luckras upp. Efter ett drygt decennium sedan Kallskänken gavs ut hade man ju kunnat hoppas på att en del av det hon beskriver skulle blivit bättre, men tyvärr ser det snarare ut att gå åt andra hållet.
Jag antar att vi får fortsätta att vifta med Kallskänken ett tag till.