Anders Teglund, inläst av författaren själv
13 h 19 min. Teg Publishing 2021 (2021)
När jag läst om Cykelbudet av pianisten och förläggaren Anders Teglund (f. 1983) har boken beskrivits som ett wallraffande reportage inifrån en oerhört dysfunktionell bransch, men … jag är inte säker på att det är det det är. Men låt oss börja från början.
Corona-våren 2020 ställs allting in. Teglunds inkorg fylls av mail om återbud, uppskjutna evenemang och osäkerhet. Även om han tycks van att arbeta i ett litet format blir möjligheterna färre och storleken mindre för var dag som går. Då gäller det att tänka nytt och bredare. Å ena sidan börjar han fundera kring format och upplägg för sitt musicerande, å andra sidan får han för sig att ta anställning hos Foodora i hopp om att kunna skriva något insiktsfullt om det hela.
Ja, så långt ser det ut som wallraff.
Under flera månader cyklar han, stångar sig blodig mot dumma system och försöker lära känna sina arbetskamrater, allt till en lön som knappt räcker för att täcka de utlägg cyklandet upplevs kräva. Men det är nice att cykla och i kroppsarbetet finner han någon form av eufori som mycket möjligt är en läggningsfråga. Den krockar, hur som helst, med de urusla arbetsvillkor som råder. Han försöker uppmuntra till fackligt engagemang, men det är inte helt enkelt när just fackligt engagemang varit en grund för att sakta men säkert förlora jobbet, något många av de andra buden inte har råd att göra.
Som svensk har han andra möjligheter och reportaget blir till något annat, och djupare än renodlade reportage från insidan. Parallellt, och här når vi det som jag ser som Cykelbudets kärna, pågår ett kulturliv i upplösning. Pandemins begränsningar för arrangörer är budbranschens guld och någonstans i mitten står Teglund och många med honom. Prekariaten ser helt olika ut, men är känsliga för såväl konjunktur som väder. Det är inte samma sak att jaga stipendier, krisstöd och samarbeten som att hålla ett högt leveranssnitt, men nog handlar det om grundläggande dräglighet. Foodora-budet blir destillatet av en ekonomisk verklighet där det faktiskt inte lönar sig att arbeta, bara att få andra att göra det åt en. Buden beskrivs av företaget som ”hjältar” men det blir också väldigt tydligt vilka som är skurkarna.
Cykelbudet är en fin, men kanske några regninga Göteborgsbackar för lång, redogörelse av dubbelheten i detta och Teglunds närvaro belyser osäkerheten inom både kulturarbete och Foodora-arbete (och andra likande firmor med utnyttjande som affärsidé), båda symptom på något som inte mår så bra. Vi lever för att arbeta, när vi borde arbeta för att leva. Det gäller så väl pianister som asylsökande och bör gälla oavsett om det är pandemi, valår eller solsken.