Lone Frank, i översättning av Fredrik Ekelund, inläst av Anna Maria Käll
8 h 46 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2020)
Om jag skriver ”kärlek” får alla som läser ordet en egen idé om vad det innebär. Ändå är det något fundamentalt för människan som art, för samhällena vi byggt upp och för den kulturella och sociala förståelsen av oss själva. De flesta skulle säkert vända sig emot en alltför klinisk förståelse av kärleken, en där hormoner och neurokemi blir svaret på all lycka och smärta som kommer i dess kölvatten. I Att älska tar danska journalisten Lone Frank (f. 1966) ett brett grepp om kärleken och försöker se den ur alla perspektiv.
Hennes berättelse börjar vid dödsbädden. Hennes livskamrat sedan 13 år dör i cancer och utrymmet som han lämnar efter sig är avgrundsdjupt, trots att den relation de haft varit till mångt och mycket präglad av frihet och enkelhet. Beroendet och bandet hon känner till honom blir nästan starkare av att han inte längre är där. Hur ska man förstå det?
Frank anlägger vetenskapsjournalistens metodik på bred front. Med studier inom allsköns discipliner lägger hon ett pussel som ska skapa en hel bild, från ankytning mellan förälder och barn, till hur artens fortlevnad präglat mänskliga mönster, vidare till hur ensamhet och nätdejting påverkar människan fysiologiskt, psykologiskt och socialt. Bara här finns det så pass mycket information att reflektera över att man nästan blir fartblind.
Men det finns en aspekt till. Frank intervjuar psykologen Asger Neumann om kärleken. Till en början är det så det framstår. Med exempel hur Franks eget liv, ur barndom och relationer hon haft, för de ett samtal kring kärlek i stora drag, men allteftersom boken framskrider smyger det sig in en känsla av att det här inte bara är en undersökning om kärlekens alla delar, utan lika mycket ett sätt för Frank att bearbeta förlusten av livskamraten. Inte ens som journalist går det att närma sig ämnet på distans, det verkar helt enkelt inte låta sig göras, och för mig är det en styrka i Att älska som gör att den blir mer än en undersökning, den blir också litteratur, lite på samma vis som Karin Hägglunds självbiografiska Så skilde döden oss åt (2019). Det blir starkt, det blir nära, det blir äkta. Att älska lyckas på samma gång skapa detta tydliga rum och peka på att det är mycket som inte är inom vår kontroll och att det inte är konstigt att vi känner som vi känner, alldeles oavsett om kärleken är lycklig eller ej.