Benjamín Labatut, i översättning av Hanna Nordenhök
231 s. Nirstedt/Litteratur 2021 (2020)
På gymnasiet gjorde jag vad jag kunde för att inte plugga fysik, matematik och kemi, trots att jag försökte ta mig igenom tekniskt program. Skulle någon kommit fram till mig då och sagt ”Martin, om 16 år kommer du att läsa en bok som handlar om fysik, matematik och kemi och du kommer gilla den” hade jag förmodligen skrattat. Nå, nu sitter jag här och boken i fråga är En fruktansvärd grönska av chilenske författaren Benjamín Labatut (f. 1980).
Vad Labatut gjort är en essäistisk fabulation rörande några av naturvetenskapernas pionjärer, ofta är det inte särskilt smickrande. Tidigt dyker ett bekant namn (från Geniet från Breslau exempelvis) upp, Fritz Haber som uppfann både konstgödslet och senapsgasen. Det finns ingen lycklig historia här. Vi lotsas också genom kvantmekanikens gryning där Erwin Schrödinger å ena sidan, och Werner Heisenberg å andra, dividerar om huruvida elektroner är att betrakta som vågor eller matriser, en vild diskussion som skulle komma att förändra inte bara förståelsen för fysik som disciplin utan även grunden för vår förståelse.
Nå, Labatut svävar runt i naturvetenskapens kärna och visar vilken destruktiv kraft som finns i nyfikenheten och framstegsivern. Konstgödslet som livnärt så stor del av mänskligheten (trots allt) föddes i mer eller mindre samma laboratorium av samma intellekt som senapsgasen och vätecyaniden Zyklon B. Jag tror inte Labatuts sensmoral är antivetenskaplig, men besattheten vissa av de här personerna visar upp lämnar sällan utrymme för eftertänksamhet och konsekvenserna blir heller aldrig riktigt tydliga förrän det är för sent.
En relevant fråga att ställa är huruvida det krävs förkunskaper för att uppskatta En fruktansvärd grönska. Jag vet inte. Jag är uppenbarligen varken kemist, matematiker eller fysiker, men har tillräckligt med koll för att åtminstone känna igen de flesta av namnen. Labatuts poäng tycks mig inte vara att dyka ner i de olika ämnena i sig utan att skapa ett rum för personerna att spela ut dessa mer eller mindre smickrande processer. Han är lärd och svepande, säger sig ha tagit ut svängarna en del, men det gör mig inte särskilt mycket. Det är en dramatisering och som sådan både lärorik och underhållande.