Vladimir Sorokin, i översättning av Ben Hellman
203 s. Norstedts 2019 (2017)
I framtiden kan mycket väl fysiska böcker främst vara föremål, när allt är digitalt, lätt att bära och kanske även lättsmält. Det är inte otänkbart. Ryske författaren Vladimir Sorokin (f. 1955) tar denna tanke ett steg längre i science fiction-romanen Manaraga.
Ja, de flesta böckerna är förstörda, men inte alla. En del finns kvar från före digitaliseringen, före krigen. Litteraturens klassiker, om man så vill. I denna högteknologiska tillvaro kommer någon på att de fysiska böckerna skulle göra sig bra som grillkol. Kockar specialiserar sig på book’n’grill, performancematlagning till dem som betalar bra. Högrev grillat på Dostojevskij, morotsbiffar på en novell av Tolstoy. En av dessa kockar är Geza, specialiserad på just rysk litteratur, och en mästare på mästarna, så att säga.
Sorokins värld är djupt dystopisk, utan att för den sakens skull hänfalla i fullständig misär. Världen är och människorna tycks hanka sig fram, trots allt. Mikrorobotar i form av loppor kan planteras på/i huvudet för att få kunskap, varningssystem eller planeringsverktyg, här och där flimrar en zoomorf förbi. Det är ingen riktig ordning på något, men det fungerar ganska bra. Det är en avgränsad satir, en vision om vad som komma kan.
Det finns två huvudsakliga problem med Manaraga. Dels finns ingen riktig handling. Huvudpersonen Geza åker runt på sina uppdrag, blir indragen i någon typ av intrig som inte leder någonvart och sedan slutar det i ett intet. Det hade inte varit något större problem (jag läser många böcker utan direkt handling som jag ändå gillar) om det inte varit för att han, i enlighet med någon som tyckte att han skrev som de gamla ryssarna, skriver han extremt pladdrigt. Långa monologer utan innehåll, dialoger på tomgång, sådant. Det går att skumma stora delar utan att missa något av värde, vilket är väldigt synd för premissen är så bra, så kittlande och så provocerande, men utförandet skapar distans till läsaren istället för att trollbinda.