480 s. TOR 2023 (2022)
Länge, länge (givet hur mycket jag tyckte om Gideon the Ninth (2019) och Harrow the Ninth (2020)) väntade jag med att ta upp nyazeeländska Tamsyn Muirs (f. 1985) tredje del i serien The Locked Tomb i hopp om att den fjärde delen skulle skönjas vid horisonten. Muir verkar ha drabbats av GRR Martin-syndrom och jag är rädd att serien aldrig kommer bli färdig. Med det sagt är det tur att delarna står på egna ben, för jag är verkligen glad att få ha lärt känna Nona i Nona the Ninth.
Värt att påminna om: Gideon the Ninth är en fartfylld och attitydosande äventyrsbok i vilken antihjälten Gideon hjälper sin nekromant Harrowhark genom en serie utmaningar. Harrow the Ninth är ett psykologiskt och existentiellt drama som vänder upp och ner på nästan allt. Med otrolig säkerhet har Muir skrivit två i det närmaste unika böcker vilka aldrig tar den lätta vägen. Muir har något som jag upplever som ovanligt i dag, nämligen en stor tilltro till sin läsare. Det kommer behövas även i Nona the Ninth.
Vem Nona är och var hon kommer ifrån är det ingen som riktigt vet, allra minst hon själv. Existensen tycks temporär och även om hon med små steg lär sig mer om sig själv och världen hon befinner sig i är det ett naivt sinne som bebor hennes kropp, med en nästan provocerande vänlighet gentemot alla. Vad hon vet: 1. Hon bor med Pyrrha som är stor och stark och uppmuntrar rumpskämt, och med Camilla och Palamedes som använder samma kropp. 2. Det är dystert och farligt ute och folk gillar inte “zombies”. 3. Hon är inte som alla andra och det är eventuellt viktigt på något vis.
En vacker dag får hon, trots viss tveksamhet, bli lärarassistent på skolan i närheten där hon bor. Där lär hon känna de unga men redan orättvist erfarna Hot Sauce, Honesty, Born in the Morning, Beautiful Ruby och Kevin och tillsammans utgör de ett litet gäng, svårt lojala till varandra, eller åtminstone mot Hot Sauce.
Nona the Ninth skiljer sig på flera sätt mot tidigare böcker. För det första är huvudpersonen här ingen som notoriskt gör det svårt för sig själv (och ibland andra). Tvärtom är hon så makalöst godhjärtad att hon på något sätt blir hela grymma världens motvikt. Ett tungt ansvar att bära. För det andra är världen och berättelsen, till en början, mer “jordnära”. Det storslagna är nästan helt borta och även om Nona själv rör sig bland samhällets höjdare och viktiga personer, är fokuspunkten helt och hållet på henne. Världen må brinna, men läraren har en hund som heter Noodles som Nona måste ta hand om.
Liksom tidigare böcker är Nona the Ninth riktigt, riktigt bra och Muir är så imponerande i hur hon hitta nya vägar genom sin värld och bland sina figurer. Den omedelbara överraskningseffekten från Gideon the Ninth finns inte riktigt här, men det går ändå aldrig riktigt att veta vad som ska komma härnäst. Och även om den fjärde delen, Alecto the Ninth, aldrig skulle komma så är serien The Locked Tomb bland det häftigaste man kan läsa i science fiction-/fantasy-väg och jag kan inte rekommendera böckerna starkt nog.