Linda Spåman, omslag formgett av Josefin Edenvik
248 s. Galago 2025 (2025)
Författaren och journalisten Joan Didions (1934–2021) bok Ett år av magiskt tänkande (2005) handlar om sorg och förlust och vad det gör med en. Den blev en sensation på många vis och är väl i någon mån hoppfull trots att den är sprungen ur djupaste smärta efter makens plötsliga bortgång och deras dotters sjukdom. Livet är skört och det ska vi människor på något sätt hantera.
Författaren och illustratören Linda Spåmans (f. 1976) augustprisnominerade serieroman Ett år av apokalyptiskt tänkande rör sig i samma härad, vilket titeln tydligt avslöjar. Livet är fortfarande skört, men möjligen inte så skört som man kan tro. Vi möter författarens alter ego på en båt i ett svart intet. Hon och hennes döda pappa färdas i båt med döden och reflekterar över faderns sista år i livet. Han diagnosticerades med ALS och bestämde sig direkt för att han ville dö i en gränslös (men kanske förklarlig) självupptagenhet där dottern lämnas med sin sorg, ensamhet och ambivalens. Vad kan man göra när någon får en dödsdom och vill föregå den? Man kan bestämma sig för att vara med sin pappa varje dag under hans sista år i livet.
Ett år av apokalyptiskt tänkande är bottenlöst svart och jag har svårt att inte känna med dottern, som i sin tur förstås känner med sin pappa. Att se lidandet och inte kunna göra något åt det, att samtidigt önska att få ha sina nära omkring sig så länge som möjligt. Det är klart att det inte är enkelt och ingen människa kan eller bör vara ensam i det.
Till skillnad från många andra dödliga sjukdomar är det påfallande ofta berättelserna om ALS handlar just om att dö på egna villkor. Jag vet att det är en mer komplex fråga än vad många vill få det att framstå som, det är vanskligt att höja sin egen bild till sunt förnuft. Skulle jag hamna i en liknande situation skulle jag nog börja zooma in på mitt liv, jag också. Spåmans bok är, vare sig hon vill eller inte, ett inlägg i debatten, om än inte alldeles glasklart.
Spåmans ruffa, förvånansvärt färgglada givet ämnet, bilder bygger vidare på en svensk naivistisk serietradition. Här funkar den tämligen bra för att förstärka det ovärdiga i hela situationen. Den dialog som uppstår mellan dottern, döden och den döde fadern är också i någon mån en svart humor som gör smärtan mer uthärdlig. Jag förstår varför Ett år av apokalyptiskt tänkande lyfts och hyllats, Spåman berättar en naken och mänsklig historia om liv och död, men … hos mig landar den inte helt rätt, fast jag önskar att den gjorde det.