Anne Swärd, inläst av Erik Ehn, Ana Gil de Melo Nascimento & Anna Maria Käll
8 h 24 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2006)
Snart efter att den här texten publiceras sitter jag på ett tåg på väg mot Köpenhamn tillsammans med min familj. Nio år sedan jag och min partner förlovade oss där är det dags igen. Det ska bli trevligt, det är jag övertygad om, men det finns ett ”men”.
Men hur är det med min timing? Det är inte en ointressant fråga i sammanhanget.
Av en slump snubblade jag över akademiledamoten Anne Swärds (f. 1969) dystopiska Kvicksand vilken utspelar sig i ett Köpenhamn som inte alls känns trevligt. De fattigaste lever från mål till mål, de flesta utfodras i kantinen. De som inte kör taxi eller prostituerar sig gräver i tunnlarna som en överdrivet rik person köpt rättigheterna till att gräva under den danska huvudstaden. Swärds Köpenhamn är den nyliberala drömmen och därmed en mardröm för de absolut flesta. Romanen följer tre personer: taxichauffören Adam som desperat letar efter sin bror René men finner ett barn och dess pappa som motvilligt verkar behöva honom, Azra som städar i Stadsarkivets källare och lika desperat försöker hålla sig undan från samma René, och Kaj som är mamma till bröderna men försvann en natt för många år sedan.
Swärd lyckas i sitt Köpenhamn göra just det som många skickliga skildrare av dystopier innan henne gjort, att vrida lite, bara lite på samtiden och på så sätt måla en tillvaro som kan läsas både som ett porträtt och en varning. För mig är det enkelt att dra linjerna mellan skogsbränderna de visar på teven i romanen och dagens värmeböljer, mellan tunnelprojektet och miljärdernas kapplöpning till rymden, mellan de fattigas miserabla tillvaro och prekariatets slavtillvaro. På så sätt blir också Swärds roman från 2006 nästan profetisk.
Nå, tåget till Köpenhamn går alltjämt och även om Kvicksand är tätt knuten till staden är det också väldigt tydligt att den värld hon tecknar är lika nära till hands, om inte närmare, i Sverige.[1. För referens hänvisar jag till Girig-Sverige (2022) av Andreas Cervenka.]