Sofia Chanfreau & Amanda Chanfreau (ill.)
207 s. Schildts & Söderströms 2022 (2022)
Det händer ibland att jag stöter på barnklassade böcker vars uppenbarelser är så oemotståndliga att jag bara måste läsa dem. Titel, framsida, atmosfär, allt. En sådan är Giraffens hjärta är ovanligt stort, skriven av Sofia Chanfreau (f. 1986) och illustrerad av Amanda Chanfreau. Kapitelboken är systrarnas debut och är både en hyllning till fantasirikedomen och en berättelse om svårigheterna att hitta sin plats när det man trodde var ens familj plötsligt förändras utan att man är inblandad, så som det inte sällan blir för barn.
Långt ute i vattnet, som mycket väl kan vara just det vatten du tänker på, ligger en ö, som mycket väl kan vara just den ö du tänker på. Ön är formad som en giraff, i alla fall om man ser den högt uppifrån eller på en karta, och om man har lite fantasi. Den har tre ben och en liten svans, en stor kropp och en lång hals som slutar i ett huvud. Mitt i kroppen ligger en stor sjö, som kallas Giraffhjärtat. I den sjön är vattnet sött som sockerdricka, och ytan ligger nästan alltid stilla och blank fast det salta havet runt Giraffön stormar och svallar.
Och på Giraffön bor Vega med sin pappa. Var hennes mamma är vill varken pappan eller Vegas morfar svara på, men när pappan hittar en ny kvinna, Viola vars blotta närvaro fryser rummet till is, känner Vega ett desperat behov efter någon som kan värma både henne och pappans frusna hjärta. Genom skolan får hon en brevvän på fastlandet och av en händelse råkar hon få en ledtråd till var mamman kan befinna sig. Med hjälp av den nyfunna vännen, skratt- och faktasamlaren Nelson (och hans hund Flor) beger de sig ut på ett äventyr.
Många kan skriva berättelser om märkligheter, men att på riktigt besjäla dem är en konst få hanterar. Flickan Vega har en livlig fantasi, eventuellt, eller så ser hon bara sådant som andra inte lägger märke till. I garderoben bor en liten mammut och ute finns både övergångszebror och varelser vars likar inte finns i djurböckerna. Både text och bild bidrar på ett utmärkt sätt till att skapa en dragkamp mellan fantasi och verklighet som hela tiden utmanar läsaren att fundera, samtidigt som vi får låna Vegas fantastiska blick. Jag blir tveklöst charmad.
Samtidigt finns berättelsen och ett osvikligt patos för barnet som inte känner sig hemma, inte känner sig sedd och förstådd och vars värld förändras bortom hennes kontroll. Att hon ser saker som andra inte ser bidrar förstås ytterligare till hennes position och systrarna Chanfreau viker inte av från hennes sida en tum. Det är utan tvekan ett upprop för att tillåtas vara sig själv (vilket även pappan, morfadern, Viola och Nelson får). Jag läser det som en varm berättelse om tillhörighet och vikten av att bli bekräftad. Mycket bra och jag ser fram emot systrarna Chanfreaus framtida böcker.