147 s. Granta 2026 (2026)
I sin senaste bok, The Beginning Comes After the End, beskriver den amerikanska essäisten Rebecca Solnit (f. 1961) den turbulenta tiden vi lever i med, inte minst, den auktoritära och högerextrema vågen vi ser nu som en supernova. När stjärnor är på väg att dö brinner de större, starkare och klarare, skapar kaos, innan de till slut slocknar och blir de byggstenar som fortsätter att skapa universum. Ingen kan stanna tiden, och sett över en längre tid är det tydligt varthän utvecklingen är på väg. Det var inte så länge sedan människor rövades från sina hem för att förslavas på plantager en halv värld bort. Det var inte så länge sedan kvinnor inte fick rösta, inte fick ha egendom. Det var inte så länge sedan samkönade par inte hade några rättigheter och könskorrigering innebar tvångssterilisering. Det var inte så länge sedan människan och dess samhälle sågs som helt frikopplad från naturens och planetens väl. Det är idéer som växer sig starkare, inte svagare, när högern nu gör revolt.
Som vanligt när Solnit skriver handlar det till stor del om aktivt hopp och att framtiden ännu inte är bestämd. Hon vandrar fram och tillbaka mellan olika exempel, rörelser och personer som gjort avtryck och som är effekten av vad som redan skett.
De första decennierna av 1900-talet protesterade suffragetter i London för kvinnlig rösträtt. Där fanns också en indisk advokat som inspirerades av deras metoder och kom att lägga grunden inte bara för Indiens självständighet utan också utveckla icke-våld som metod, något som sedan praktiserades av civilrättsrörelser som kämpat sig till stora framsteg. Linjen från suffragetterna via Mahatma Gandhi till Martin Luther King Jr. och exempelvis Greta Thunberg är måhända inte rak, men den är väldigt stark. Vad en rörelse åstadkommer går i princip inte att svara på för det är alltid för tidigt att avgöra.
Solnit rör sig ledigt mellan olika ämnen och företeelser på ett sätt som den vana Solnit-läsaren känner igen. The Beginning Comes After the End är en sammanhållen bok, till skillnad från hennes essäsamlingar, vilket generellt brukar passa mig bättre och det här är inget undantag. Det är så lätt att förtvivla över sakernas tillstånd, men Solnit vägrar låta oss göra det. I hennes värld som är densamma som vår, trots allt, finns så många tecken på att inga förluster kan tas för givna innan de skett, ens i de mörkaste stunderna.
1992 skulle 500-årsjubiléet av Columbus färd till Nordamerika uppmärksammas med pompa och ståt som den banbrytande upptäckt somliga ansåg att det var. Men ursprungsbefolkningen ville något annat. De var inte försvunna, förtvinade, förtvivlade, de var kvar och påminde alla om det. I stället för ett triumfatoriskt firande blev det en påminnelse om imperialism och folkmord och allt annat elände som kom av kolonisationen. Sedan dess har ursprungsbefolkningarna i Nordamerika vunnit erkännande och rättigheter på ett sätt som nog var otänkbart för bara 50 år sedan. Ofta går arbetet långsamt till dess att det går fort. Sovjetunionen föll samman som ett korthus när det väl havererade. Många fick stå till svars för sitt agerande när väl #metoo vann mark.
Det är trösterikt att se vår nuvarande tid av högerextremism, hyperindividualism och rovkapitalism som en anomali, det sista skälvande eländet innan vi ska bygga något nytt. Solnit gör det kanske inte enkelt, men tydligt, och för oss som försöker ha förtröstan är röster som Solnits alldeles nödvändiga. För, låt oss aldrig glömma, efter slutet kommer början.