Jegana Dzjabbarova, i översättning av Lida Starodubtseva
134 s. Ersatz 2026
I original på ryska Ruki zjensjtjin mojej sem’i byli ne dlja pis’ma (2023)
Poeten och författaren Jegana Dzjabbarova (f. 1992) växte upp i den azeriska diasporan i ryska Jekaterinburg men lever nu i exil i Hamburg. I den korta men intensiva romanen I min familj var kvinnornas händer inte till för att skriva berättar hon om de dubbla förtryck hon som ung och invandrad kvinna levde under. Redan i första stycket blir det glasklart:
I den ovala spegeln syntes ett par breda, tjocka, svarta ögonbryn som mamma strängt förbjudit mig att plocka. Det handlade inte bara om att Allah förvägrar sina skapelser rätten att ändra något på sin kropp, utan också om att jag ännu inte var gift. Giftermålet är den viktigaste händelsen i en azerisk flickas liv, det och inget annat ger henne rätten till förändringar, även sådana som inte ses med blida ögon av Allah. I en liten bergsby kunde man lätt se skillnad på en ogift oskuld och en gift kvinna: ögonbrynen var första det första och främsta tecknet.
Gång på gång återkommer Dzjabbarova till giftermålet. När kusiner och andra i hennes närhet blir bortgifta ska även hon visas upp som den giftasmogna och orörda varelse hon är. Det är en köttmarknad, upprätthållen av traditionalism, som lämnar mycket litet utrymme för någon som helst frihet. Men snart gör hennes kropp uppror genom en neurologisk sjukdom som gör det svårt, närapå omöjligt, att prata, gå, röra sig. När hon får en apparat inopererad stillas visserligen kramperna, men vem vill gifta sig med en kroniskt sjuk? Hennes tillstånd ska tigas ihjäl, men det tycks också skapa det avstånd som bär boken och berättelsen framåt. Det är i utrymmet som Dzjabbarova kan betrakta det samhälle hon är uppvuxen i och vad det gör med kvinnorna (framför allt).
För Dzjabbarova och hennes generation är knappast de första att behandlas på detta vis. Kvinnorna har länge varit stumma, utan vare sig talade eller skrivna ord. Någon kvinnornas berättelse finns inte, för det är alltid en makens och hemmets berättelse, präglad av våld och hederskultur. I allt detta finns Dzjabbarovas morfar som utgör ett enda men ack så viktigt undantag och hjälper henne att ta tillbaka det som förnekats henne.
Trots att erfarenheterna är både socialt och kroppsligt nära berättaren finns det som sagt ett avstånd och, i brist på bättre ord, kyla som påminner om Ágota Kristófs berättelser där orden i sin renaste form får rymma historien. Många försöker, men få lyckas så bra som jag upplever att Dzjabbarova gör i I min familj var kvinnornas händer inte till för att skriva.