Martin Ackerfors

---

Någonstans i den sydamerikanska djungeln sitter Antonio och försöker att skriva ett brev hem till sin faster i Baskien. Det finns mycket att berätta, mer än vad som egentligen ryms i en livstid, men det kan inte hjälpas. Lyckligtvis gör den argentinska författaren Gabriela Cabezón Cámara (f. 1968) ett utmärkt arbete i sin roman We are green and trembling.  

Nå, var börja? Den historiska Catalina de Erauso (1585 eller 1592–1650) föddes i San Sebastián, Spanien, och växte upp med en militär till far och övade strid med honom och sina bröder. I tidiga tonåren sattes hon i kloster men i stället för att viga sitt liv åt Gud rymde hon och antog flera manliga identiteter, däribland Antonio de Erauso, vilket är det namn genom vilket vi får lära känna honom i Cabezón Cámaras roman. Som så ofta med historiska personer är det svårt att veta exakt vad som föranledde vissa handlingar, men i We are green and trembling skrivs Antonio fram som en transman som resonerar kring och refererar till sitt unga jag som en flicka, ett sätt att skapa ett före och ett efter som, i någon mån kan förklara de äventyr som skulle följa på flykten. 

Så Antonio sitter och försöker skriva brev. Det är inte så enkelt för han blir hela tiden distraherad av de två guaraní-flickor som han räddat undan fångenskap och som han nu är fast besluten att föra hem, var det nu är. Ytterst tålmodigt försöker han besvara deras många frågor och när de så tröttnar och ger sig ut i den vildvuxna terrängen ber han dem sjunga så att han ska höra var de är. Antonio berättar för sin faster om fångenskap och flykt, om mord och list, det är högtravande och ärligt och en skarp kontrast till situationen han befinner sig i, mitt ute i ingenstans, i sällskap med två barn, två apor (som barnen döper till Kiss och Bajs), en hund och två hästar, med indianernas sång i periferin.  

We are green and trembling hamnade i min läshög av en slump, någon kollega hade skyltat den på gaveln av de engelskspråkiga böckerna och jag kunde inte låta bli att låna den. Hade jag vetat att den fanns översatt till svenska av Hanna Nordenhök hade jag sannolikt läst den i stället, men oavsett vilket är det en historisk roman som engagerar från första stund. Cabezón Cámara förvaltar Antonios öde så fint och lyckas både beröra och roa, i långa stunder så att det är svårt att lägga undan boken. Sydamerikansk litteratur gör mig sällan besviken, men We are green and trembling är en av årets starkaste böcker.