Olga Lavrentieva, i översättning av Nils Håkanson
308 s. Kaunitz-Olsson 2020 (2019)
Det känns lite olustigt att göra plats åt en rysk röst nu för tiden, samtidigt är det många även där som gör motstånd mot Rysslands invasion av Ukraina. Historien tar inte slut, händelser är inte isolerade och det krig som nu startats är ännu en del i berättelsen om Ryssland (och Ukraina, och hela Europa, och hela världen). Survilo av Olga Lavrentieva (f. 1986) är en seriebok om förtrycket under Sovjet, länge sedan kan det emellanåt kännas, men ska man tro bråkdelen av det som händer på gator och torg i Ryssland eller bakom lyckta dörrar i kretsen kring presidenten är det mycket som går igen när oliktänkande fängslas, medier släcks och oligarker tvingas svära trohet till ledaren.
Lavrentieva berättar om sin mormor vars pappa på, vad det verkar, obefintliga grunder blir fängslad och avrättad som oliktänkare. Redan det är en stor sorg, men denna godtyckliga förrädarstämpel spiller över på övriga familjen. Är man dotter till en oliktänkare, som Lavrentievas mormor, kan man inte förvänta sig några jobb, någon hjälp eller några utmärkelser, inte ens om varje egen handling bevisar motsatsen. Samtidigt som andra världskriget dånar inpå knuten konsolideras armodet hos dem som har minsta band till dissidenter.
Survilo har beskrivits som en rysk Maus (1980–91) och visst finns det en likhet i det att båda är vittnesmål från andra världskriget som berättar om förtryck, men där Maus mer djupgående går in i komplexiteten i att överleva är Survilo något mer slät. Viktig och gripande, men inte med riktigt samma sprängstoff. Här ställs inga frågor och jag som läsare blir inte särskilt utmanad. Trots det tycker jag att det finns flera poänger med att läsa Survilo: Lavrentievas svartvita bilder bidrar till ett psykologiskt djup som öppnar dörren till upplevelserna, samtidigt som nutida Rysslands handlingar sätts i sitt sammanhang. Förtrycket är, så när som på ett par decennier, konstant. En insikt som måste spridas innan det går att göra något åt.