Yoko Tawada, i översättning av Vibeke Emond
192 s. Bokförlaget Tranan 2020 (2014)
Efter olyckor vars konsekvenser är omöjliga att överblicka, som Tjernobyl eller Fukushima, lämnas ett utrymme tomt fritt för författare och konstnärer att fylla. En sådan vision är japanska Yoko Tawadas (f. 1962) roman Sändebudet, ett experiment i att vända perspektiven, som utspelar sig i ett framtida Japan där gamla inte dör och barn är svårt sjuka.
Yoshirō har passerat de hundra och några till men är i bättre form än någonsin. I ett helt och hållet isolerat Japan där allt utrikiskt förbjudits försöker han, som författare, att (lite på samma sätt som Tawada) finna ett utrymme där han kan verka utan att censureras eller godtyckligt fängslan, och utan att förlora sitt värvs mening. När hans barnbarns barn Mumei föddes var Yoshirō där, tog emot barnet när dess mamma dog i sviterna av förlossningen, och pappan, det opålitliga barnbarnet, var aldrig att räkna med. Yoshirō tog hand om Mumei som knappt kunde svälja juicen hans gammelmorfar pressade åt honom.
Som många dystopier är Sändebudet en tankebok där mödan läggs på idéerna snarare än romanhantverket. Tawada gör ett bra jobb att presentera det isolerade Japan och dess, vad-ska-man-säga? omvända demografi. Låneord får inte längre användas och unga äldre kommer och hjälper till vid olyckor. Det är klaustrofobiskt och spektakulärt på samma gång och Tawadas berättarstil bär drag av den magiska realismen vilket jag, som bekant, är svag för.
På det sättet är Sändebudet en bok som alldeles utmärkt väver en bakgrund, men där själva handlingen knappt är märkbar eller särskilt intressant. Jag hade varit helt okej med, kanske till och med uppskattat mer, om hela boken bara var Yoshirō och Mumei som lallade runt i samhället och råkade ut för konsekvenserna av dess förutsättningar. Läst sådan, med förväntningen på annat än intrigen, kan den helt klart rekommenderas. Jag önskar nog att jag hade förstått det innan.