Martin Ackerfors

---

Jag började spela rollspel när jag var 13-14 år någonting, vi spelade någon form av friform med tärningarna från Kampen om citadellet (1991), Star Wars skulle det vara och vi sprang runt på en träskplanet och letade efter Yodas artfrände Yaddle. Jag minns inte mycket mer än så och att hobbyn kom att bli en stor del av mig och hur jag blev som jag blev. Som vuxen har hobbyn hängt med men vad jag uppskattat och hållit på med har förändrats över tid. En av alla fina saker med rollspel är att man inte behöver bestämma sig.

När jag läser Die av brittiska serieskaparen Kieron Gillen och franska illustratören Stephanie Hans finner jag både den ungdomliga entusiasmen och det vuxna perspektivet och de flätas samman på ett fint sätt i denna Narnia-liknande skräckfantasy-serie.

1991 försvinner sex ungdomar spårlöst. Två år senare kommer fem av dem tillbaka, skadade och skärrade och slutna. Vad som hänt? När Ash fyller 16 lovar hans vän Sol att spelleda ett rollspelsäventyr utöver det vanliga. Med sex tärningar tar de sig till världen Die där de är hjältar med väldigt säregna förmågor. Ash blir ”The Dictator” som kan binda folk med sin röst, Matt blir ”The Grief Knight” vars styrka speglar hur miserabel han känner sig, Isabelle blir ”The Godbinder” som sluter avtal med världens gudar, Angela blir ”The Neo” vars cybernetik använder älvaguld som bränsle, Chuck blir ”The Fool” som är som starkast när han gör korkade saker, och Sol, han är ”The Grandmaster”. Det äventyr de hamnar i kan inte sluta gott och de ungdomar som hamnat i Die är inte alls rustade för utmaningarna. Bara genom att vara överens kan de komma tillbaka och Sol blir lämnad att dö för att de andra ska komma hem.

Ingen kan glömma, men alla försöker gå vidare.

25 år senare får Ash ett paket innehållandes just de tärningar som tog dem till Die första gången och återigen sugs de in i en värld som kräver att de avslutar vad de ha påbörjat.

Gillen arbetar med två parallella spår genom de fyra albumen. Som hjältar är de nyckelspelare i de spänningar som råder i Die och deras handlingar har stora konsekvenser. Världen som tecknas är egentligen något av en korvtårta, sprängfylld med häftiga, fantastiska saker som inte nödvändigtvis borde hänga ihop. Little England krigar mot Eternal Prussia i ett första världskrigsliknande inferno, drakar är mekaniska och alver digitala medan de döda återuppstår som hungriga Fallna. Det är en värld som gjord för rollspel, kanske i ännu högre grad än för traditionella berättarmedier, men hur Gillen använder rollspelslogik är en av seriens stora styrkor. I Hans illustrationer görs verkligen allt detta rättvisa.

Samtidigt som världen pågår är hjältarna bara människor, ridna av kval och hemsökta av sin historia, inte sällan på kant med varandra på ett sätt som säkert visade sig när de var unga men som behöver hanteras på ett grundligare vis när de är vuxna och kanske har ännu mer att förlora i världen de hamnat i. Genom deras personligheter för Gillen en diskussion om vad rollspel gör och vad det innebär att kliva in i en roll, särskilt vid tidpunkter då den roll man tilldelats i verkligheten tycks … tja, suga.

Die är en hyllning till rollspel som koncept som många rollspelare säkert kommer att känna igen sig i. Genom de fyra albumen tappar serien möjligen fart i de två mittenalbumen, men första delen är väldigt stark och serien avslutas värdigt. Att Die även finns som rollspel skänker det hela ytterligare en dimension för den som är hugad att utforska världen vidare.