Bruce Chatwin
296 s. Vintage 2019 (1977)
På svenska I Patagonien, Hamrelius & Stenvall (1981)
I sin farmors kuriosakabinett hittar en då mycket ung Bruce Chatwin (1940—1989) en bit hud beskriven som ”bit av brontosaurus” som skickats till farmodern från hennes kusin Charles Amherst Milward som ska ha funnit den i en grotta i chilenska Patagonien. Den där hudbiten väcker ett sådant intresse att Chatwin beger sig till Patagonien för att inte bara följa Milwards fotspår eller för den delen brontosaurusens, utan i många kända och okända människors turer över det jättelika området. Resultatet blev den prisbelönta In Patagonia.
Nå, Chatwin förstår att huden vars långa röda hårstrån fortfarande finns kvar knappast kan vara en bit av en sedan miljoner år utdöd dinosaurie. Nej, det står snabbt klart att det kommer från en art jättesengångare som dog ut för cirka 12 000 år sedan, men intresset för Patagonien är inte kuvat för det. I korta kapitel berättar han omväxlande om personer han möter och historiska figurer som härjat omkring där. Som reseskildrare är Chatwin alltid närvarande och nedslagen han gör verkar nästan ske i förbifarten. Det är stilistiskt skickligt, men jag uppfattar att In Patagonia kräver av läsaren att hen måste acceptera en viss associativ inställning till det som berättas och att stegen inte alltid är självklara.
Men genom sitt berättande illustrerar Chatwin också Argentinas historia som ett land av invandrare. Ursprungsbefolkningen, eller de som bott i Patagonien längst, är nästan helt och hållet frånvarande och benämns aldrig vid namn. Linsen är i stället riktad mot tyskar, italienare, walesare och andra senkomna invånare. Chatwins blick är kolonial på ett sätt som åtminstone jag tycker blir lite långtråkig och känns omodern (vilket kanske är att förvänta sig av en bok med 45 år på nacken).
Det gör dock inte In Patagonia mindre stilbildande. Om blicken är omodern så är sättet att skriva och själv delta i berättelsen just så jag upplever att resejournalistik numer bedrivs. Det går att känna igen, nästan dra raka linjer, till Turn Right at Machu Picchu (2011) eller Robert Macfarlanes och Jenny Diskis böcker. Det är ett trivsamt och levande berättande som bjuder in till en hel palett av intryck.
In Patagonia har kanske inte åldrats så väl som man hade kunnat hoppas, men med det i åtanke är det ändå en bok som inspirerat och inspirerar till många andra skildringar. Det har onekligen ett värde.