Ruthanna Emrys
338 s. Tom Doherty Associates 2022 (2022)
Trots att A Half-Built Garden av den amerikanska författaren Ruthanna Emrys (f. 1975) för mig var en av de mest efterlängtade böckerna på länge visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Jag hörde först talas om den i en artikel om ”hopepunk” (”Hopepunk, Optimism, Purity, and Futures of Hard Work by Ada Palmer”, beforewegoblog.com, 2021-11-05). Där beskrivs den tillsammans med andra böcker där hopp, vänlighet och ödmjukhet är drivande krafter och motkultur formuleras i form av hållbara men ofärdiga framtidsvisioner. För mig är det essentiellt med den typen av berättelser för att kunna blicka framåt.
A Half-Built Garden är en ganska typisk first contact-roman. Vi befinner oss på jorden några generationer in i framtiden. Klimatkollapsen stävjades, men klimatförändringarna och hur mänskligheten ska kunna fortsätta leva är fortfarande i allra högsta grad levande frågor. I kollektiv bildade kring avrinningsområden, kallade ”watersheds”, har teknologin hjälpt dem att införa direktdemokrati, kunskapsdelning och långsiktig prioritering, och det är ur ett sådant huvudpersonen Judy kommer. En dag när hon står med sitt lilla barn landar ett skadat rymdskepp alldeles i närheten. Hon möter dem och gästernas entusiasm tycks inte nå några gränser. För det första möter de här ett intelligent liv som inte utplånat sig själv än, för det andra verkar de ha samma seder och bruk som dem själva: att ha med sig barnen vid viktiga sammanhang. Att det är ett misstag verkar inte bekomma dem och Judy blir ofrivilligt hela världens talesperson.
Nå, utomjordingarna, som kallas Ringers, har länge försökt nå fram till civilisationer att hjälpa ut i rymden, bort från planetära begränsningar, men de har alltid kommit för sent. Men med människorna finns det potential. ”Worlds aren’t meant to support technological species”, säger de och kan omöjligt förstå invändningarna och ja, vill inte människorna rädda sig själva får väl utomjordingarna rädda dem ändå. Bara ett bekymmer: de är strandade här på jorden och behöver hjälp att kontakta sina fränder.
A Half-Built Garden fokuserar tungt på frågan om hur man ska kunna leva tillsammans trots olikheterna, vad det innebär att rädda mänskligheten och vilka värden som gör oss mänskliga. Som med så mycket annan science fiction får man köpa förutsättningarna. Den jord som presenteras genom Judy och hennes identitet som en av dem från the watersheds är inkluderande och diskussioner om pronomen, samtycke och relationer är vardagsmat. Företagen är isolerade till ”the aislands” där de, i mycket begränsad skala får roa sig bäst de vill, vilket gjort att det mer framstår som intriger vid ett gammalt hov. Att beskriva boken som ”woke” är en underdrift, men det är också det jag gillar mest med den. Emrys gör det visionära självklart på ett sätt som inte gör framtiden skrämmande fast att den är annorlunda.
Tyvärr lider boken också av att vara cirka 100 sidor för lång. Det känns pratigt, emellanåt långsamt, på ett sätt som är lite otippat med tanke på hur engagerande visionen är och hur bra den borde passa mig. De positiva delarna överväger de negativa, men den nådde inte upp till mina högst ställda förväntningar.