Marit Kapla
586 s. Teg Publishing 2022 (2022)
För några år sedan låg jag och läste 800 sidor med intervjuer om en by i norra Värmland och det var svårt, ja, nästan omöjligt att lägga den ifrån mig. Det var något med hur subjekten fick makten över berättelsen i en trakt där berättelserna sällan når ut. Något naket, på samma gång starkt och skört, som greppade tag om mig. Då var det Osebol (2019), nu följer journalisten och författaren Marit Kapla (f. 1970) upp succén med en liknande bok, Kärlek på svenska.
I samma poetiskt kodade uppställning, med korta rader och talspråklig ordföljd, låter hon (efter filmaren Staffan Juléns dokumentärarbete) en rad personer från olika delar av landet och med olika bakgrund (men påfallande ofta från kulturvärlden) komma till tals om kärleken. Berättelserna är sorterade från äldst till yngst, vilket skapar en effektfull dramaturgi (om man får tala om dramaturgi när det inte finns någon intrig). Erfarenhet (eller bristen därav) bär hela tyngden när intervjupersonerna berättar, resonerar och filosoferar.
Det blir också tydligt att definitionen av kärlek är nästan så spretig att det finns en per människa på jorden. Kärlek i praktiken är sällan enkelt eller greppbart, det kräver engagemang och uppoffringar, kräver svaghet, eller som en av intervjupersonerna[1. En av mina favoriter, Helena Granström, för övrigt.] uttrycker det:
Jag började tänka mer och mer på det.
I vilken min oförmåga att känna kärlek
till någon som visade sig vara svag
var en annan sida
av min oförmåga att föreställa mig
att jag själv skulle kunna vara möjlig att älska
om jag visade mig svag.Den svagheten
är kanske själva definitionen
av kärlek.
Det galleri Kapla här sammanställt saknar den rumsliga aspekten som för mig gjorde Osebol så oemotståndlig, men håller ändå en form och en linje som fick mig att sträckläsa även Kärlek på svenska. Kärlek kan vara så mycket och oavsett om den är lycklig eller olycklig lämnar den ett avtryck som få andra saker i världen gör. För många är det heller inte odelat det ena eller det andra. Några älskade tills kärleken tog slut, andra förlorade sina partners för tidigt, andra höll i dem för länge. Vissa söker utan att finna, andra finner utan att söka. Oftast innehåller livet mycket av varje. Jag tror att det inte bara är jag som hittar personer, tankar eller trådar att spegla mig i i Kärlek på svenska utan att det är just det som är tjuskraften i en bok som den.
Kärlek på svenska, liksom Osebol dessförinnan, håller en form som också kontrasterar mycket mot övriga samhället. Personerna tillåts tänka, tillåts öppna upp sig och tillåts, återigen, vara svaga. ”Den svagheten// är kanske själva själva definitionen// av kärlek” säger någon och så kan det mycket väl vara, men med Kaplas strålkastare blir förmågan och viljan att dela med sig nästan en naturkraft. Boken vidgar mig som läsare också, får mig att stanna upp, tänka, resonera, känna på ett sätt som, vill jag tro, får mig att växa.