Lukas Felzmann
167 s. Lars Müller Publishers 2015 (2015)
Utanför San Francisco ligger en grupp (för människor) ogästvänliga öar kallade Farallonerna. En klar dag kan man skönja ön med dess raukar och spetsiga klippor från staden. I några decennier efter andra världskriget användes området som en dumpningsplats för tio miljoner liter radioaktivt avfall men sedan 1974 är det i stället ett naturreservat. Allmänheten har inte tillgång till öarna, men på sydöstra ön finns en forskningsstation för dem som studerar hur naturen återhämtar sig efter människans framfart. I Gull Juju visar den schweiziske fotografen Lukas Felzmann (f. 1959) sina bilder från ögruppen och dess invånare av både djur och människor.
Felzmanns bilder, sammansatta så här, utgör en dramaturgi som visar hur något så förhållandevis nära kan framstå som på gränsen till onåbart, och ändå är det en ögrupp där människans sällsynt välutvecklade förmåga att smutsa ner är väldigt synlig. Inledningsvis är det bara bilder på hav. Hav, hav, öppet hav åt alla håll. Sedan kommer stranden där alla tusentals fåglar knappt går att urskilja i de svartvita fotografierna. De enorma flockarna är allstädes närvarande och till synes orädda. Det syns inte minst när Felzmann närmar sig de få byggnaderna. Utanför väggarna, fåglar som står bara meter från husknuten, innanför fotografier, data, ringar att ringmärka fåglar med. Här vänder det och vi rör oss ut igen, mot havet. Som en vågrörelse.
Men särskilt intresse riktar Felzmann mot trutarna vilket också är anledningen till bokens namn, Gull Juju. En dag när Felzmann fotograferade hittade han en låda märkt med ”Gull Juju Archive”. I den fanns plastfigurer, bitar av betalkort, tamponghöljen och en massa annat smått bråte. Bilderna på objekten är, till skillnad från övriga fotografier, livlösa och oredigerade, makrobilder som vore det bevismaterial, och på sitt sätt är det kanske just vad det är. Prylarna i lådan är nämligen saker den stora västtruten hämtat från fastlandet och spytt upp i sina bon där forskarna plockat bort dem. Att bilderna ser ut som de gör, berättar Felzmann, är för att trutarna redan gjort jobbet.
När jag läser Gull Juju och tar in bilderna slår det mig att den mänskliga påverkan tar sig många olika uttryck, vissa mindre uppenbara än andra. Trutarna tar ingen skada av att bära med sig tärningar, leksaker, spelkulor och nappar, vad det verkar, men samtidigt är det klart att objekten inte hör hemma i deras reden. På Farallonerna hör inte heller katter, råttor och kaniner hemma, inte radioaktivt avfall eller rovdrift på säl eller fågelägg, spillolja eller andra föroreningar, och inte ens när ögruppen formellt skyddats och forskningen koncentrerar sig på naturens återhämtning går djur- och växtlivet fritt. Nästan fem mil från Golden Gate-bron är tydligen inte ett tillräckligt stort avstånd.
Gull Juju är en stillsam påminnelse om människans plats i naturen och bär på en stor kraft som åläggs läsaren att förvalta på bästa sätt.