Werner Aspenström, med förord av Hans Isaksson, omslag formgett av Nina Ulmaja
823 s. Albert Bonniers förlag 2014 (1943, 1946, 1949, 1952, 1954, 1956, 1961, 1964, 1972, 1976, 1980, 1983, 1988, 1991, 1993 & 1997)
Jag är inte helt säker på att det bästa sättet att ta till sig en poet är att kasta sig över en sammanställning av vederbörandes hela bibliografi. Diktböcker, ofta av ringa storlek, samlas på hög till tjocka tegelstenar där varje del förlorar lite av sin kontur. Bara de mest hängivna av läsare kan i detta töcken finna en röd tråd, finna tematik som återkommer, finna en essens hos poeten i fråga som bidrar till förståelsen. Vad som slår mig när jag läser Werner Aspenströms (1918—1997) Samlade dikter 1943—1997 är att jag kan ha fel, om så inte generellt så åtminstone i detta specifika fall.
Poeten Aspenström väger sina ord på silvervåg men blir i princip aldrig otillgänglig. Naturen och vardagen ligger alltid nära till hands och han tycks mycket hellre blicka ner i myllan och se vad som finns där än sträcka sig mot horisonten. För mig framstår hans dikter som en urtyp av poesi vilken med humor, vändningar och skarpsinne sätter ord på såväl det enkla som det komplicerade, inte sällan som om det var tvärtom.
Personen Aspenström är inte helt väsenskild från poeten, vilket är själva grunden till min inlednings tvivel. I Samlade dikter ryms 54 års författande, ja, men också 54 år av ett 79-årigt liv, från en uppväxt i ett bruks-Sverige under avveckling till ett intellektuellt liv i huvudstadet. Utan värdering och utan att hålla dem i sär. Delvis förs en dialog med frun Signe, delvis speglas samhället och den politiska utvecklingen i Aspenströms dikter. I dessa tider är det nästan otänkbart att någon skulle ha uttalat ”Jag anser freden var vår största tanke”, men det kunde han 1964 och det är, tror jag, en tanke han bar med sig in i döden. Mot slutet av sitt liv skaldade han från sjukhussängen, drabbad av cancer. Det är smärtsamt men också i någon mån symptomatiskt för en poet och person vars ödmjukhet inför livet och värvet tycks genomsyra allt.
Jag tror därför att det innanför dessa pärmar, hur apart än tanken på ”samlade verk” kan tyckas, finns en dikt för alla läsande personer och jag tror att få samlade verk lämpar sig så bra för pärm till pärm-läsning som just Aspenströms, lika väl som det skulle gå att slå upp en dikt på måfå och göra den till sin. Jag hoppas att jag i framtiden tar mig tid att möta Aspenström i något lugnare tempo. Det förtjänar både han. Och jag.