Cilla Börjlind & Rolf Börjlind, omslag av Lotta Kühlhorn & Sigge Kühlhorn
423 s. Norstedts 2022 (2022)
Mitt i makarna Cilla Börjlinds (f. 1961) och Rolf Börjlinds (f. 1947) gedigna deckarutgivning letade sig in en annan, mer lättsam bok: skrönan Den häpnadsväckande historien om Georg von Ingenting. På TellUs Bokfestival 2022 hade jag nöjet att leda ett författarsamtal med dem om boken, ett trevligt möte som kom att handla om författande, humor och tröst. Det är så klart möjligt att det påverkar den här texten, men det må vara hänt.
Boken börjar med att en kvinna hittar ett manshuvud på en strand. Huvudet sitter fortfarande kvar på en kropp, en kropp som är nedgrävd i väntan på att tidvattnet ska flyta in och dränka honom. Tyvärr, kanske, har han misstagit sig, vattnet kommer aldrig nå upp till honom. I stället åker manshuvudet och den tillhörande kroppen, som gemensamt utgör Georg von Ingenting, på kvinnans flakmoped in till byn Skuggsidan och den långa raden udda existenser som lever där.
Några ord om Skuggsidan: när vi kommer till Skuggsidan är det i början på 1960-talet, bara något år efter att moderniteten ”rondell” till halva allmänhetens förtret byggts vid byns infart. Skuggsidan ligger längst in i en vik, omgärdad av berg, som gör att solen bara når ned till byn en gång var femte år (händelsevis inom det tidsspann som romanen utspelar sig), vilket föranleder en stor fest. Byn befolkas av många figurer vilka håller ensamheten stången med gemenskap, trots de många olikheterna. Byn tar till sig Georg, främling som han ändå är, och på något sätt gör denna tillslutne yngling att många känner förtroende för honom och så sakteliga kan ta sig ur sina gamla hjulspår.
Den häpnadsväckande historien om Georg von Ingenting är en bok med svart bottenfärg, men som kompenserar det med en god dos värme. Persongalleriet må vara excentriskt många gånger om, men Börjlinds behandlar dem med sådan omsorg att det aldrig blir lyteskomik av det hela. Berättelsen är yvig och tempot växlar och tillsammans med tilltalet är kontrasterna starka jämfört med deckare, samtidigt tror jag att en läsare av Börjlinds deckare ändå kommer känna igen en hel del.