Samanta Schweblin, i översättning av Lina Wolff, omslag formgett av Nina Ulmaja & Ulf Jernelo
125 s. Albert Bonniers förlag 2016 (2014)
Jag är inte en sådan som söker skräckupplevelser, varken via film eller böcker. Jag vet inte om jag känner för mycket eller för lite, inte sällan tröttnar jag eller missar poängen, åtminstone de gånger det inte övergår i fysisk smärta. Ett undantag är argentinska författaren Samanta Schweblins (f. 1978) kortroman Räddningsavstånd, en bok som lyckas kombinera ett riktigt genomträngande obehag med en fantastisk läsupplevelse.
Romanen är uppbyggd som en dialog mellan berättaren, Amanda, och en pojke vid namn David som kanske, högst troligen, befinner sig inuti Amandas medvetande, och tillsammans återberättar de och försöker förstå Amandas dotters försvinnande. Davids historia, av att ha blivit först förgiftad och sedan utsatt för vad som bäst kan beskrivas som någon form av excorism, är intimt sammankopplad med Amandas barn, men hur och var maskarna kommer ifrån är länge höljt i dunkel.
Just nu försöker jag räkna ut hur lång tud det skulle ta för mig att springa från bilen till Nina om hon plötsligt började springa mot poolen och hoppade i. Jag kallar det ”räddningsavståndet”. Så kallar jag det ständigt föränderliga avstånd som skiljer mig från min dotter. Jag tillbringar en stor del av dagen med att räkna ut det, fast sedan tar jag ändå större risker än jag borde.
Amandas förklaring av räddningsavståndet tycker jag ringar in en stor del av den psykologiska spänning som präglar romanen (och gör titeln mycket väl vald). Det är en förälders ständiga förhållande till barnen, ett ekolod som söker sin yta. Samtidigt är hon helt i händerna på hennes interna samtalspartner som hela tiden avfärdar hennes val och manar henne vidare i jakt på svaren. ”Det är inte viktigt”, säger David men vägrar konsekvent att berätta vart vi är på väg.
Som skräckberättelse är Räddningsavstånd inte alls yvig, däremot finns det ett gnagande obehag som letar sig in under huden likt maskarna som hela tiden omnämns. Det är mycket skickligt att på det här sättet sätta stämningen och jag vet inte om jag hade stått ut om boken varit längre, men det lilla formatet passar den utmärkt. Summa summarum är det sannolikt den bok i genren som jag gillat allra bäst och den står sig väl även i jämförelse med andra romaner också.