Maryse Condé, i översättning av Helena Böhme, inläst av Fanna Ndow Norrby
6 h 55 min. Leopard förlag 2022 (1989)
När Svenska akademien hade fullt upp med att balla ur 2018 instiftades en temporär utmärkelse: Den nya akademiens litteraturpris, och det tilldelades den guadeloupiska författaren Maryse Condé (f. 1937) som också under många år talats om som en möjlig nobelpristagare. Efter att ha läst Färden genom mangroven har jag inga problem att förstå varför, om än utan att det för mig slår några gnistor.
Det lilla samhället Riviere au Sel i Guadeloupe är som så många andra platser i Karibien och över hela jorden präglat av kolonialismen. En dag kommer främlingen Francis Sancher dit och som person lyckas han beröra flera människor och skaka om byn i dess själva fundament. Inget är sig likt med honom där och inget blir sig längre likt när han en dag hittas död i leran. Färden genom mangroven består av en rad små berättelser från vad som bör förstås som likvakan kring mannen i sig men också om dem som berättar i ett grepp som känns nästan dokumentärt.
Jag gillar stilen och den får mig att tänka på den utomordentliga De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, där objektet för berättelsen hela tid undflyr läsarens blick, allt blir tredjepartsuppgifter och varje röst har sitt eget perspektiv och sina egna uppfattningar. För mig blir det, paradoxalt nog, hos Condé något mindre effektfullt på grund av att hon kanske har skrivit en något mer traditionell roman med metoder som ligger närmare en låt-oss-säga vanlig berättare.
Med det sagt är Färden genom mangroven ändå en fin bok som lyckas ringa in, upplever jag, hur ett samhälle färgat av en kolonial och våldsam historia tvingas fortsätta att bearbeta och läka de sår som uppstått. Condé har ett persongalleri som rymmer både ömhet och raseri, både glädje och sorg och får mig som läsare att växla sympatier (och odla antipatier) utan att riktigt vara medveten om det förrän efteråt.