Annie Ernaux, i översättning av Maria Björkman, inläst av Irene Lindh, omslag formgett av Sara R. Acedo
8 h 16 min. Albert Bonniers förlag 2023 (2008)
Inför nobelprisutdelningen förra året intervjuades jag och en kollega i P4 Östergötland om våra tips. Jag fick ett nervöst påslag och drog till med Thomas Pynchon, Ali Smith och Rebecca Solnit (för att all viktig litteratur är skriven på engelska (inte)), medan min kollega sade franska Annie Ernaux (f. 1940) vilket hon välförtjänt fick jubla över kl 13 då utmärkelsen tillkännagavs.
Ernauxs bok Åren är en märkligt svårplacerad historia. Förlaget försöker komma undan med att kalla den essä, men den skulle lika gärna (och kanske ännu hellre) kunnat vara en biografi eller en roman eller något hel annat. Med avstamp i sin egna historia rullar Ernaux fram berättelsen om sig själv, Frankrike och världen från 1941 till 2006. I många korta (och några lite längre) avsnitt skriver hon opersonligt om ett allmänt ”man” som upplever barndom och ungdom, förortsliv och föräldraskap, om att växa upp i ett ständigt föränderligt samhälle som delvis påverkas av ens egen position men virvlar vilt vidare oavsett om man hänger med eller ej. Den prydhet och religiositet som präglade den katolska skolan hon växte upp i såg sig snart omkörd av sekularisering och frigörelse för att fortsätta huvudstupa in i konsumtionens bojor.
Det tog mig ett litet tag att komma in i rytmen, men när jag väl gjort det var det svårt att värja sig. Den blick för (den dynamiska) samtiden och det sinne för detaljer, eller kanske förmågan att hitta kärnan i ett skeende eller en företeelse, är så stark att även om det bara är mot slutet jag börjar känna igen världen och direkt kan relatera till mina upplevelser så förstår jag precis varifrån de första 50 åren av Åren kommer ifrån. Jag upplever det som mycket mer än en redogörelse kring vad som skett, snarare är det en kollektivisering av berättelsen om hur vi hamnat där vi hamnat.
Utan att egentligen mena det får Åren mig att fundera kring vad jag själv skulle berättat om jag skulle sätta mig ner, börja 1987 och tänka igenom vad som upplevdes som viktigt för varje liten del av mitt liv. Jag tror det är en av de stora styrkorna med Åren och det som gör det till en mer eller mindre universell rekommendation. Den är inbjudande på ett sätt som få andra böcker av liknande slag. Och det gläder mig mycket att min kollega hade rätt, annars hade det nog dröjt längre innan jag hade tagit mig an den.