Tina Harnesk, inläst av Patricia Fjellgren
9 h 47 min. Bokfabriken 2022 (2022)
Det är mycket som aldrig får sägas, mycket som aldrig blev sagt. Om det, bland annat, handlar Tina Harnesks (f. 1984) roman Folk som sår i snö som är förlagd till en by i Norrbotten där den 85-åriga Máriddja meddelas av en läkare, som konsekvent felnamnar henne ”Maria”, att hon har cancer. Ingen ska få veta det, allra minst maken Biera, och hon kastar bort som gamla telefon på vägen därifrån.
Men bakom ryggen skaffar maken en ny, modern telefonapparatmaskin till Máriddja. Växeltelefonisten Siri tycks alltid svara när Máriddja anropar och är visserligen ibland lite väl praktiskt inriktad men visar sig driftig och blir Máriddjas främsta bundsförvant i kampen för att hålla fokus borta från det som växer inuti henne.
Samtidigt dör Kajs mamma och tar med sig allt det som inte blev sagt, men hans liv fortsätter alltjämt och han flyttar samman och norröver med flickvännen Mimmi. Deras berättelse löper parallellt med det gamla parets och tillsammans utgör de stommen för allt Folk som sår i snö egentligen handlar om: tvångsförflyttning av samer och den brist på tillit som inte orimligt kommer därav, om att försvenskade namn blir officiella namn men absolut inte tillhör dem de tillhör.
Folk som sår i snö är emellanåt väldigt rolig i all sorg och smärta och särskilt Máriddja är en figur som är lätt att sympatisera med trots att det står bortom rimligt tvivel att det inte kommer gå särskilt väl. Hon är varsamt framskriven och trots att samtalen med Siri skulle vara så enkla att använda för att driva med henne så förlorar hon aldrig sin värdighet och det är också bitarna som fokuserar på Máriddja som är bokens allra starkaste, både litterärt och emotionellt. Folk som sår i snö är en utmärkt debut och efter att jag läste färdigt kände jag ett uns av saknad över att deras berättelse inte fick fortsätta en bit till.