Johannes Anyuru, inläst av Siham Shurafa, omslag formgett av Sara R. Acedo
9 h 34 min. Norstedts 2023 (2022)
Johannes Anyuru (f. 1979) prenumererar mer eller mindre på augustprisnomineringar och även om jag tyckte förskräckligt mycket om 2022 års vinnare Detaljerna hade jag inte blivit missnöjd om Anyurus senaste roman Ixelles hade gått segrande ur tävlingen. I romanens nära framtid eller alternativa nu ryms en hyllning till berättandet och fiktionen som gör mig varm om hjärtat.
Huvudpersonen Rut är uppväxt i 2070, ett område i Antwerpen som med nuvarande politisk terminologi skulle beskrivas som ”utsatt”, men exakt av vad är inte helt klart. På något sätt har hon ändå lämnat det livet bakom sig, säger sig komma från det mer välbärgade Ixelles, och jobbar som en pr-konsult med ansvar för att hitta på fiktiva personer som kan föra olika rörelsers, organisationers och företags talan. När det talas om att 2070 ska rivas är det något i henne som också rivs upp. I 2070, med alla sina problem, hade hon Mio, kärleken i hennes liv och pappa till hennes son M, men det var också i 2070 Mio dog, dödades och det är i 2070 en guld-cd med spår som påstås kunna vara Mio dyker upp. Rut måste nu balansera berättelsen om sig själv, berättelsen om Mio och berättelsen om 2070 utan att tappa fotfästet.
Sonen M är elva år, sitter huvudsakligen försjunken i sina rollspelsböcker. Han vet mer om vilka värden rollspelsmonstren har än vad han vet om sin pappa, men Ruts dilemma spiller över på M som frågar mer och mer.
Ordet berättelse rymmer väldigt mycket. Det kan vara berättelsen om ett levt liv, det kan vara berättelsen om en stadsdel, om ens föräldrar eller den berättelsen man själv diktar upp som ett sätt att fly undan eller förstå den vardagen som finns omkring en. Det är i mångt och mycket vad rollspel handlar om (oavsett om det är med tärningar eller med manér och dialekt), ett förhållande till fiktionen där man åtminstone kan en smula kontroll över det som sker, känna att man har agens och makt att påverka sin egen historia. Anyuru gestaltar dessa olika sätt mycket väl genom framförallt Rut och M, men även andra figurer i romanen. På sitt sätt kan man även räkna in den dimension som det skönlitterära författandet innebär, det sätt Anyuru själv, i egenskap av författare, låter berättandet ta plats och form.
Även om man kan finna spår av den angelägenhet som finns i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) är Ixelles en något lugnare puls. Jag tycker om anslaget och rycks med i berättelsen, kanske hade jag önskat att framtids-/nutids-visionen hade fått framträda lite tydligare, men det är i sammanhanget mest en parentes. Anyuru fortsätter att gå från klarhet till klarhet och jag räknar med att även framtida böcker av honom kommer prenumerera på augustprisnomineringar.