Roberto Bolaño, i översättning av Lina Wolff, omslag formgett av Nina Ulmaja
375 s. Albert Bonniers förlag 2018
I original på spanska El Tercer Reich (2010)
Jag minns ett spelkonvent på Anders Ljungstedts gymnasium, det måste ha varit 2001 eller 2002 och jag var runt 15 år. Jag spelade mest Magic: The Gathering men i förbifarten fick jag höra talas om ett andra världskriget-brädspel där spelarna tog kommando över varsin stormakt för att vinna kriget. Spelet var enormt komplext, tog väldigt lång tid att spela och jag vet inte om det var brist på tålamod, dumhet eller ointresse som gjorde att jag aldrig provade att spela Third Reich (1977). En som däremot vigt sitt liv åt spelet är huvudpersonen Udo Berger i chilenske Roberto Bolaños (1953—2003) roman Tredje riket.
Udo åker på semester med sin flickvän Ingeborg till en spansk badort dit han åkte med sina föräldrar som barn och paret tar in på samma hotell som han gjorde då, där den förtrollande Frau Else och hennes skrämmande make var och fortfarande är hotellvärdar. Nå, Ingeborg och Udo har olika bild av hur man roar sig på en semester, hon vill sola och bada och njuta av semesterlivet medan han helst stannar på hotellrummet med sitt uppställda brädspel om vilket han skriver artiklar till en tidning för inbitna. Han dras motvilligt med och de träffar ett annat tyskt par på semester, samt några av de lokala karaktärerna med vilka de sedan ger sig i slang och upplever utelivet och nattens puls.
Udos stillsamma brädspelsintresse står i bjärt kontrast till Ingeborgs bild av en semester, och Bolaño bygger på likande sätt upp flera motstående krafter som skapar friktion i berättelsen. Bara det att en tysk spelar som Nazityskland i ett andra världskriget-spel och ägnar nästan hela sin vakna tid åt att tänka ut hur Tyskland ska vinna utifrån de detaljrika speldata som finns ger hela romanen en mycket säregen grundton. Önskan om lugn och ro luckras också upp ju vidlyftigare parets nattliv blir och även om Udo är tysk mästare i Third Reich lämnas ledtrådar om att det är en förhållandevis vinglig tron att sitta på. Bottnarna är många och en närmare analys skulle säkert avslöja mycket intressant.
Gällande Bolaño älskade jag den fartfyllda romanen De vilda detektiverna (1998) och även om jag stundtals får samma känsla här är tempot ett helt annat. Lite lugnare kanske, definitivt mindre fragmentariskt, och för mig fungerar det något sämre. Bolaño framstår fortfarande som en författare av intresse och det skulle förvåna mig om jag inte vad det lider kommer att ha läst allt av honom, men Tredje riket vill jag nog framförallt rekommendera till dem av er som har andra världskriget-brädspel.