María Luisa Bombal, med förord av Ulf Eriksson, i översättning av Lena Heyman, omslag formgett av Emma Graves
101 s. Lind & Co 2023
I original på spanska La amortajada (1938)
Chilenska författaren María Luisa Bombal (1910—1980) tillhörde definitivt den Sydamerikanska litteraturens nav från det att hon flyttade till Buenos Aires 1933 och började röra sig i samma kretsar som Pablo Neruda, Jorge Luis Borges och en rad andra framstående författare och tänkare.[1. Bland annat José Ortega y Gasset som jag på oklara grunder stödde mig på i min masteruppsats och som jag då och då påminns om att jag borde läsa mer av.] Hon är också en uttalad inspiration för Gabriel García Márquez, Julio Cortázar och Isabel Allende. Chanserna är med andra ord goda att jag ska uppskatta Det hon minns.
Ana María ligger på sin dödsbädd, men till skillnad från de flesta andra huvudpersonerna i liknande situationer är hon redan död. Runt omkring henne samlas människorna i hennes liv för likvaka, men genom den tunna springan mellan hennes ögonlock ser hon de levande så klart och tydligt som om hon vore en av dem. Ur Ana Marías perspektiv berättas således en mycket nära berättelse om kärleken hon aldrig fick, om kärleken hon aldrig besvarade, om barnen och om en gud som hon aldrig fäste någon större vikt vid. Ana Marías röst är så stark och så klar, ömsom obeveklig, ömsom skör som spunnet socker.
De metafysiska frågorna kring hennes situation lämnas i princip helt därhän, hennes hädanfärd och tillstånd efter döden är självklara och det förvånar mig inte att hon därigenom anses vara en föregångare eller inspiratör till den magiska realismen. I Det hon minns byggs dock inte en hel värld upp utan den magiska realismen stannar i förutsättningen för berättelsen, men det duger gott. Jag flyter med i Ana Marías berättelse och även om den är långt ifrån lättsam så utgör döden på något sätt en skiljelinje mellan då och nu som huvudpersonen drar sina alldeles egna slutsatser av och som låter läsaren vila i något annat än elände. Att det blev som det blev och är som det är är på något sätt lika odiskutabelt som det låter i den svenska titeln Det hon minns.
Upplägget är väl framställt och Bombal gjorde boken föredömligt lagom lång. Det finns inte så mycket annat översatt av henne, och jag applåderar Lind & Co initiativ här, men till dess att mer kommer på svenska får jag hålla till godo med Den sista dimman (1934) eller lära mig spanska lite snabbt.