Torbjörn Flygt, inläst av författaren själv
12 h 12 min. Bokförlaget Polaris 2007 (2001)
2001 tilldelades uppväxtskildringen Underdog av Torbjörn Flygt (f. 1964) Augustpriset och det är en av alla de böcker jag köpte på någon loppis för snart 20 år sedan och som jag, av någon oklar anledning, aldrig kommit mig för att läsa. (Att läsa hyllvärmare verkar vara ett litet inofficiellt tema för året.) I detta fallet kan det kanske ha varit bra, för en viss erfarenhet (om än jämförelsevis ringa) tror jag förhöjer läsningen.
Hur som helst, i höghus runt en innergård bor Johan Kraft som vid bokens inledning är cirka 10-11 år. Hans mamma Bodil jobbar på strumpfabrik så att axlarna värker och storasyster Monika med läshuvudet engagerar sig i skola och scouter och sommarjobb. Johans färgstarka vänner spelar fotboll, undviker ungdomar och växer upp på alla de spretiga grenar som växer ut från flerfamiljshus som dessa.
Genom romanen får vi följa Johan, hans familj och vänner från ett 1970-tal då alla ville vara Ralf Edström till ett genomindividualiserat 1980-tal då alla ville vara aktiemäklare. Flygt gör ett fint arbete med att genom Johan, ett typiskt barn av sin tid, berätta om den samhällsomvälvning som då sker och konsekvenserna av dem, både de bra och de dåliga. Modern gör någon form av karriär när hon inser att strumpfabriken inte är det enda som finns, samtidigt som Johan aldrig riktigt på riktigt lyckas bli vänner med de bättre bemedlade jämnåriga som delar hans intressen ändå. Som barn av generationen efter blir Underdog lite av en skapelseberättelse som ger en dimension till åt det samhälle jag vuxit upp i och som jag ser omkring mig.
Flygt är också skicklig i att låta Johan bli ett autentisk barn och hans språk är bitvis naivt med ”behattade” och ”blixtlåsta” äldre människor och vändningar som tar sig både oortodoxa och bedårande. Jag charmas fullständigt och det är huvudanledningen till att jag tycker att Underdog är en riktig pärla.