Ingvild H. Rishøi, i översättning av Nils Sundberg & Stephen Farran-Lee, inläst av Philomène Grandin
4 h 19 min. Flo förlag 2022
I original på norska Vinternoveller (2014)
Jag minns att jag vid något tillfälle skummade en recension[1. Minns dock inte när eller var, skulle kanske kunna leta rätt på det med ids inte.] av norska Ingvild H. Rishøis (f. 1978) novellsamling Vinternoveller, och jag minns att kritikern vände sig mot den godhet och optimism som är bokens grundplåt, och jag minns att det gjorde mig lite sorgsen att det finns en syn på litteratur och kultur, kanske, att det måste skava för att vara fint. Det dröjde dock längre innan jag skulle skapa mig en egen uppfattning om just Vinternoveller.
De tre berättelserna handlar om människor som upplever sig fjättrade av omständigheterna. Mamman som lever på marginalerna med sitt förskolebarn och varken har råd med bussbiljett eller rena underkläder till barnet som kissar på sig på vägen hem. Pappan som precis kommit ut ur fängelset och ska försöka övervinna det oerhörda avstånd han upplever mellan sig och samhället, mellan sig och barnet, mellan sig och bilden av vad en pappa måste vara. Storasystern som rymmer med sina småsyskon när hon väntar sig en orosanmälan kring hur de lever så gott de kan.
Om den nerv Rishøi skapar bygger på våra förväntningar att det ska gå åt pipan för litteraturens huvudpersoner eller om den finns inskriven i texten är möjligen för subtilt för att skilja åt. Jag tycker hur som helst att det i de tre novellerna finns en tydligt markerad intrig att hålla fast i där jag får pendla mellan hopp och förtvivlan kring figurernas öden. Huvudpersonernas egna förväntningar, grundmurade av svek, otur och otillräcklighet, att i stort sett allt är emot dem är också ganska stark och, tänker jag mig, mänsklig för personer som lever i utsatthet. Det är även med vetskapen om anslaget fullt möjligt att leva sig in i det som sker.
Och det är, tycker jag utan att skämmas, befriande med … Och här får jag väl för ordningens skull lägga in en rejäl spoilervarning för resten av texten … lyckliga slut. Eller åtminstone hoppfulla, sådana som vittnar om att det finns godhet och att saker går att vända, inte utan uppoffringar och inte utan arbete, men ändå. Det gör Vinternoveller till en bok att vårda ömt inför nästa elände.